När jag hade bott på Hedbacken HVB i lite mer än 4månader flyttade jag hem till mamma igen. Situationen var värre än någonsin. Jag hade hamnat i fel umgänge och jag började skolka. Hemma ville jag inte vara och eftersom jag visste att jag inte fick sova borta hos dom människorna jag sov hos berättade jag aldrig för mamma vart jag tog vägen. Under denna period då jag bodde hemma vet jag inte hur många gånger mamma hann efterlysa mig hos polisen. Tillslut gav polisen upp, dom försökte inte ens hitta mig, dom hade lärt sig att jag kom hem när jag behövde nya kläder eller något sådant för att sedan åka bort igen. 

Personerna jag var hos drack väldigt mycket och även jag började göra det, det hände vid ett flertal tillfällen att jag kom full till skolan och tänkte gå på lektion, mina stackars klasskamrater gjorde ibland allt för att jag skulle lämna skolan för att inte bli upptäckt av någon lärare. 

Mamma tröttnade allt mer och mer på att hon aldrig visste vart jag var och hon tog kontakt med socialtjänsten. Nu blev det prat om eventuellt en fosterhems placering, men inte i närheten av Bollnäs, en bit bort för att jag skulle komma ifrån det umgänge som jag hade, som dom faktiskt inte visste vilka det var. Men idag håller jag med dom, jag behövde komma ifrån Bollnäs ett tag. Utredningen gick fort och innan jag visste ordet av det så var det bestämt när och vart jag skulle flytta. Mer om det kommer jag skriva i ett enskilt inlägg. 

Den sista tiden hemma festade jag värre än vanligt, på skolavslutningen när jag slutade 8an så drack jag mig så full att det slutade med att jag hamnade i fyllecell tills min mamma hämtade mig. Det var då bara någon dag kvar tills jag skulle flytta. 

Min vän kan vi kalla för "S". 

Hos S bodde jag i ungefär två veckor. Hennes föräldrar tog hand om mig som om jag vore deras egen dotter. S föräldrar var skilda och trots att hon inte var hos den ena föräldern stannade jag kvar där. Jag fick låna hennes kläder, jag bodde tillsammans med henne i hennes rum. Hennes föräldrar ringde samtal, skolan ringde och alla försökte lösa allt som hade hänt, självklart fick jag vara där hur länge jag ville, men det var inte hållbart i längden och det visste vi alla. 

Tillslut lyckades vi tvinga till oss ett möte med socialtjänsten, dom berättade om ett hem, Hedbacken HVB, om att jag kunde bo där och jag började inse att det inte fanns så många andra alternativ. Jag minns inte om mamma var med på mötet från början, men efter att vi haft möte en stund ringde socialtjänsten till Hedbacken och vi fick komma dit på en gång, när vi hade kommit till hemmet var i alla fall mamma med. Även min klassföreståndare "Å". Vi pratade och kom överrens om att jag skulle flytta dit samma dag. 

Det var inte så svårt för mig, packningen hade jag redan, min ryggsäck med det jag hade tyckt varit viktigast, smink, plattång, ett ombyte och telefonladdare, jag tror inte jag hade så mycket mer. Det var fullt på hemmet vid det tillfället och jag fick sova på en resesäng i ett rum där alla möten brukade hållas. Så bodde jag i en vecka innan det blev ett ledigt rum. När jag hade fått ett rum hjälpte personalen mig att åka hem och hämta mina saker, det kändes skönt att få tillbaka sina kläder och ha lite mer att välja mellan.

Första två månaderna kände jag mig ganska övergiven, jag tappade kontakten med S och hennes föräldrar, den ända som hälsade på mig var min klassföreståndare Å som kom med presenter och var med under mina möten som stöd åt mig. Hon ställde upp så mycket på mig trots att hon inte behövde, och jag kommer aldrig att glömma det hon gjorde för mig.

De första två veckorna var jobbiga, jag fick inte lämna huset av den anledning att personalen vill lära känna en. Jag fick gå ut på gården, men inte längre än så om jag inte hade personal med mig. Dock kände jag redan en av de som bodde på hemmet sedan tidigare "R". Det gjorde vardagen i huset lite lättare. 

Jag och R hade inte umgåtts så mycket tidigare, men under tiden jag bodde där kom vi ganska nära varandra. Jag började umgås med samma människor som hon och lärde känna deras vänner. Det dröjde inte lång tid innan jag hamnade i helt fel umgänge. 

Jag tröttnade ganska snabbt på hur det var på hemmet, vi hade ganska lite frihet och fick inte göra så mycket tyckte jag, två dagar i veckan fick vi vara ute och vara med vänner, dom andra dagarna hade vi bestämda aktiviteter, men före och efter aktiviteterna fanns ingenting att göra förutom att sitta där och göra ingenting.

Såhär såg veckorna ut

Måndag: Aktivitet, tex gå till gymmet eller promenera.

Tisdag: Vi fick vara ute efter skolan till klockan 5. Eller från efter maten som var klockan 5 till 7-8

Onsdag: Art utbildning (Få bättre självförtroende, lära sig att kontrollera sin ilska osv.)

Torsdag: Städdag

Fredag & Lördag: Vi fick välja en dag att vara ute under dagen 12-5 eller från efter maten till 21.

Vid vissa undantag kunde man få gå ut en stund båda dagarna.

Söndag: Hyra film och äta godis (om man hade råd med det) 

Man skulle kliva upp klockan 8 på morgonen och vara på rummen klockan 21.

Hur mycket pengar vi fick berodde på vad man hade gjort under veckorna, man hade ett personligt schema med saker man skulle följa, man skulle samla stjärnor och jag tror man kunde få max 100kr i veckan. 

Ungdomarna flyttade in och sedan ut och under en period var det väldigt stökigt där. Personalen gjorde sina saker att få stopp på det hela vilket medförde nya regler, var och varannan vecka kom det nya regler och det blev väldigt svårt att hålla koll på allting. Personalen betedde sig dåligt och jag ville bara därifrån.

Utanför mitt fönster hade jag en brandstege och om nätterna började jag smita ut, till en början var det bara en, två timmar jag var borta, men sen blev det längre och längre, tillslut kom jag hem vid den tiden det var dags att kliva upp. Många gånger när jag kom hem hade min klocka ringt i ett antal minuter innan jag lyckats tagit mig in och stängt av den. Någon gång var jag borta i några dagar. Att jag var borta under nätterna gjorde att jag tillslut fick sömnbrist, jag somnade ofta medan jag gjorde andra saker om dagarna. Mitt dåliga mående gjorde att jag inte orkade äta som jag skulle och det dröjde inte lång tid innan jag hade fått ätstörningar även om jag inte ville inse det själv. Ett tag var jag så pass dålig att jag inte orkade ta mig ur sängen, personalen kämpade med att få i mig något att äta men oftast kom det upp igen. Idag har jag blivit bättre och jag äter som jag ska även om jag fortfarande har svårt att känna när jag är hungrig. INNAN jag blev gravid med Elias kunde jag komma på mig själv med att jag inte ätit på sådär 2 dagar, ändå var jag inte hungrig. 

Jag bodde på Hedbacken HVB (hem för vård och boende) i lite mer än 4 månader (utredningstiden) sedan flyttade jag hem igen, till mamma. Jag ville inte bo hemma, men jag ville verkligen inte vara kvar på hemmet.

Bild på huset som hemmet då låg i, nu har dom flyttat. Rummet jag hade låg på övervåningen i det vänstra fönstret bredvid brandstegen, rummet rakt nedanför var personalens (vi hade personal dygnet runt)

Efter att jag gjort anmälan fortsatte våra liv som vanligt. Jag sov borta hos en vän till mig så mycket jag kunde, hennes föräldrar ställde upp och dom visste om vad som var på gång. Det kändes skönt att ha någon som stötta just då. Även min klassföreståndare visste att jag varit till Polisen. 

En helt vanlig dag när jag slutade skolan ringde jag till mamma och frågade om datan var ledig hemma och om jag kunde sitta där när jag kom hem. Som svar fick jag, nej du får inte sitta där, men du ska komma hem på en gång när du slutar, jag ska prata med dig. Jag frågade vad det handlade om och som svar fick jag att det borde jag veta.

Jag berättade för min vän om samtalet och hon bad mig ringa om det var något och hon sa att det bara var att komma henne sen om jag ville. Jag tog en omväg hem från skolan och funderade vad det kunde vara.. 

Det fanns tre olika saker, antingen hade hon fått reda på att jag röker, att jag skolkat från en lektion i skolan eller att jag hade gjort polisanmälan. 

Men lärarna skulle ha möte så dom skulle inte ha hunnit ringa hem till mamma. Polisen skulle höra av sig till mig innan de skickade ut anmälan så det kunde det inte vara. Så någon måste ha sett mig i skolan när jag var ute och rökte och ringt till mamma. Jag funderade på vad jag skulle säga, skulle jag säga som det var, eller skulle jag ljuga och säga att jag höll i en kompis cigarett? Tillslut kom jag fram till att jag skulle säga sanningen. 

När jag kom hem bad mamma mig att sätta mig ner vid köksbordet framför mig slängde hon en stor hög med papper och frågade mig vad det var. Det var polisanmälan, polisen hade inte hört av sig innan som de skulle. Jag hann inte säga något innan mamma började skrika åt mig. På den tiden bodde mammas bästa kompis våningen under oss och mitt i allt kom hon upp. Jag reste mig upp och mamma gjorde klart för mig att jag inte var så välkommen där hemma längre. Jag gick in på mitt rum och ringde min vän och berättade vad som hänt och hon sa att det bara var att komma. Jag packade en ryggsäck med de viktigaste sakerna. Mammas kompis kom in på mitt rum och kramade om mig och berättade att hon fanns, att hon hade hört att det varit livat ibland, men att hon inte vet vad som hänt, hon sa många värmande ord, precis vad jag behövde just då.

När jag kom ut ur mitt rum hade mamma samlat familjen runt bordet, hon drog samma gamla snyft historia som alla gånger hon blev anmäld till socialtjänsten av skolan. Vi skulle få flytta till hem eller fosterfamilj. Man vet aldrig vad man hamnar i för familj, man får inga saker, inga pengar, blir behandlade som slavar och får göra allt. Hon berättade bara om det värsta som kan hända, visst det händer, det vet jag av egna erfarenheter, men det händer inte ofta. (Jag kommer mer till det senare) Hon kunde få fängelse osv.osv.

Jag gick hem till min vän och hennes familj tog med oss på bio och försökte få mig på bättre tankar under kvällen, där hemma kände jag mig välkommen och där stannade jag.

Att ta beslutet att anmäla sin förälder för misshandel är inte så lätt som man tror att det ska vara, men har man varit i situationen själv så vet man kanske hur det känns. Det var med tunga steg jag klev in på polisstationen dagen efter. Jag hade tur och det var inte så många där inne och när det var min tur var jag ensam. Kvinnan i receptionen ropade upp mitt nummer, jag gick fram och berättade att jag ville göra en anmälan. Kvinnan frågade vad anmälan handlade om, jag fick en stor klump i halsen och jag kämpade för att hålla tårarna borta, kinderna brände och jag lyckades klämma fram, barnmisshandel, jag vill anmäla min mamma för barnmisshandel. Kvinnan kollade chockat på mig och sa att hon skulle ringa en annan kvinna som hade hand om sådana ärenden. Jag fick sätta mig ner och vänta och ner för trapporna kom det en lite äldre kvinna. Hon hälsade på mig och jag fick följa med upp till kontoret. Hon bad mig berätta vad som hänt, från att det började till kvällen innan, alla detaljer jag kunde minnas. Emellanåt hade jag svårt att hålla tårarna borta, det var ändå min mamma, som uppfostrat mig, hon kunde få fängelse, böter, jag hade nog inte tänkt på vad som skulle hända efter att anmälan var gjord, vad skulle hända med oss barn? Men jag ville bara få slut på det. När jag gick därifrån kände jag blandade känslor, hade jag verkligen gjort rätt? 

Polisen lovade att höra av sig innan de skickade ut anmälan så att mamma skulle få veta, så att jag skulle vara beredd på det. Nu fanns det ingenting annat jag kunde göra förutom att vänta..

Det var sent och jag låg och pratade i telefon med en kille som jag på den tiden tyckte om. Mamma knackade på min dörr och sa att hon ville sova och att jag skulle lägga på och jag sa att jag skulle göra det. Men mamma gick ut med hunden och jag tänkte att jag kunde prata tills hon kom in igen. När mamma kom in slet hon upp dörren och skrek åt mig att lägga på. Jag bad henne att gå ut ur rummet så skulle jag lägga på, jag ville bara inte att hon skulle lyssna på vad vi sa. Men mamma ville inte gå ut. Jag upprepade ett par gånger att hon skulle gå ut och att jag skulle lägga på men hon gav sig inte. I stället slet hon av mig telefonen och gick in på sitt rum. 

Jag som behövde min telefon till att ställa väckarklocka så jag kom i tid till skolan klev upp och sa att jag ville ha tillbaka telefonen för att jag behövde en väckarklocka, men mamma ville inte ge tillbaka den. När jag tjatat ett tag tog hon telefonen och kastade den allt hon kunde mot mig, tack och lov så missade hon med ca 50cm. Telefonen flög in i väggen som fick ett hål efter telefonen och telefonen gick i flera delar. Hon fortsatte med att kasta en telefonkatalog och tidningar på mig, allt hon kunde komma åt. Jag plockade ihop min telefon och kände att jag hade fått nog. Jag ställde mig upp och sa åt henne att imorgon går jag till polisen. Ja gör du det sa hon tillbaka. Jag hade många gånger sagt att jag skulle gå till polisen, men jag hade aldrig riktigt menat det, den här gången hade jag verkligen fått nog, den här gången skulle jag gå till polisen. Det jag inte visste då var hur mycket det beslutet skulle förändra mitt liv.

Jag gick tillbaka till mitt rum medan mamma skrek både det ena och det andra åt mig, jag satte ihop telefonen men insåg snabbt att displayen var trasig, men eftersom jag kunde telefonen ganska bra utantill ringde jag upp killen jag pratat med och berättade vad som hänt och att jag skulle höra av mig under morgondagen. 

Besöket på bvc gick bra och Elias växer på som han ska och följer sina kurvor. Igår blev Elias röd och kladdig i sin navel igen och jag bad sköterskan kolla på det, hon kunde inte komma vad det kunde vara, men hon berättade att hon haft en annan patient med liknande besvär som hon hade skickat till läkaren så hon kollade vad läkaren hade sagt om det, så nu har vi fått en salva som vi ska smörja med morgon och kväll ifall att det var svamp. Jag är dock osäker på det då den andra verkar haft mer besvär än Elias har, men vi får väl se om det hjälper.

Så här stor är våran kille nu: 

Vikt 7710g

Längd 66.6cm

Huvudomf. 41.7

Vi har också varit på babymassage för första gången idag, jag går i samma grupp som Ida och Elias och Wilgot låg och vände ikapp där, inte det lättaste att ge dom massage ;)

Motverkar bildandet av plack, tandsten, fläckar av tjära mm.

Motverkar dålig andedräkt.

Motverkar ilningar.

Bildar en hinna på tänderna och skyddar därmed mot nya missfärgningar.

Motverkar uppkomst av hål i tänderna.

För ett tag sedan fick jag hem ett paket med tandkräm från BrilliantSmile att testa. Jag har aldrig trott att sådant fungerar riktigt, men blev förvånad då jag kunde se ett resultat efter bara några dagar. Tandkrämen var väldigt dryg och har räckt längre än en "vanlig" tandkräm här hemma. Man känner sig fräch i munnen efteråt och smaken var helt okej, jag är annars väldigt petig när det gäller just tandkräm och tycker nästan bara om en annan, så det borde vara ett ganska bra betyg.

Om du snabbt, enkelt och billigt vill få vitare tänder rekommenderar jag denna!

Av mig får den betyg 5 av 5! 

Tidigare idag berättade jag att Elias vände sig från rygg till mage för första gången på "platt" underlag och sedan dess har han gjort det, igen och igen och ännu en gång! Stolt mamma <3

Fick en sovmorgon idag också, idag fick vi sova 2 timmar extra. Här hemma blir vi bortskämda ;) Pontus och Elias ligger fortfarande i sängen, det har blivit tyst där inne så jag vet inte om dom somnade om. 

Nu i flera dagar har Elias kämpat och försökt att vända sig från rygg till mage, och idag lyckades han! Min duktiga kille. Han har vänt sig tidigare, men då har det varit i soffan som lutar så det blir lättare. Nu ska det bli intressant att se om han har kommit på hur man gör eller om han bara lyckades denna gång! :) Från mage till rygg har han kunna vänt sig ett tag! :)