Att ta beslutet att anmäla sin förälder för misshandel är inte så lätt som man tror att det ska vara, men har man varit i situationen själv så vet man kanske hur det känns. Det var med tunga steg jag klev in på polisstationen dagen efter. Jag hade tur och det var inte så många där inne och när det var min tur var jag ensam. Kvinnan i receptionen ropade upp mitt nummer, jag gick fram och berättade att jag ville göra en anmälan. Kvinnan frågade vad anmälan handlade om, jag fick en stor klump i halsen och jag kämpade för att hålla tårarna borta, kinderna brände och jag lyckades klämma fram, barnmisshandel, jag vill anmäla min mamma för barnmisshandel. Kvinnan kollade chockat på mig och sa att hon skulle ringa en annan kvinna som hade hand om sådana ärenden. Jag fick sätta mig ner och vänta och ner för trapporna kom det en lite äldre kvinna. Hon hälsade på mig och jag fick följa med upp till kontoret. Hon bad mig berätta vad som hänt, från att det började till kvällen innan, alla detaljer jag kunde minnas. Emellanåt hade jag svårt att hålla tårarna borta, det var ändå min mamma, som uppfostrat mig, hon kunde få fängelse, böter, jag hade nog inte tänkt på vad som skulle hända efter att anmälan var gjord, vad skulle hända med oss barn? Men jag ville bara få slut på det. När jag gick därifrån kände jag blandade känslor, hade jag verkligen gjort rätt? 

Polisen lovade att höra av sig innan de skickade ut anmälan så att mamma skulle få veta, så att jag skulle vara beredd på det. Nu fanns det ingenting annat jag kunde göra förutom att vänta..