Min vän kan vi kalla för "S". 

Hos S bodde jag i ungefär två veckor. Hennes föräldrar tog hand om mig som om jag vore deras egen dotter. S föräldrar var skilda och trots att hon inte var hos den ena föräldern stannade jag kvar där. Jag fick låna hennes kläder, jag bodde tillsammans med henne i hennes rum. Hennes föräldrar ringde samtal, skolan ringde och alla försökte lösa allt som hade hänt, självklart fick jag vara där hur länge jag ville, men det var inte hållbart i längden och det visste vi alla. 

Tillslut lyckades vi tvinga till oss ett möte med socialtjänsten, dom berättade om ett hem, Hedbacken HVB, om att jag kunde bo där och jag började inse att det inte fanns så många andra alternativ. Jag minns inte om mamma var med på mötet från början, men efter att vi haft möte en stund ringde socialtjänsten till Hedbacken och vi fick komma dit på en gång, när vi hade kommit till hemmet var i alla fall mamma med. Även min klassföreståndare "Å". Vi pratade och kom överrens om att jag skulle flytta dit samma dag. 

Det var inte så svårt för mig, packningen hade jag redan, min ryggsäck med det jag hade tyckt varit viktigast, smink, plattång, ett ombyte och telefonladdare, jag tror inte jag hade så mycket mer. Det var fullt på hemmet vid det tillfället och jag fick sova på en resesäng i ett rum där alla möten brukade hållas. Så bodde jag i en vecka innan det blev ett ledigt rum. När jag hade fått ett rum hjälpte personalen mig att åka hem och hämta mina saker, det kändes skönt att få tillbaka sina kläder och ha lite mer att välja mellan.

Första två månaderna kände jag mig ganska övergiven, jag tappade kontakten med S och hennes föräldrar, den ända som hälsade på mig var min klassföreståndare Å som kom med presenter och var med under mina möten som stöd åt mig. Hon ställde upp så mycket på mig trots att hon inte behövde, och jag kommer aldrig att glömma det hon gjorde för mig.

De första två veckorna var jobbiga, jag fick inte lämna huset av den anledning att personalen vill lära känna en. Jag fick gå ut på gården, men inte längre än så om jag inte hade personal med mig. Dock kände jag redan en av de som bodde på hemmet sedan tidigare "R". Det gjorde vardagen i huset lite lättare. 

Jag och R hade inte umgåtts så mycket tidigare, men under tiden jag bodde där kom vi ganska nära varandra. Jag började umgås med samma människor som hon och lärde känna deras vänner. Det dröjde inte lång tid innan jag hamnade i helt fel umgänge. 

Jag tröttnade ganska snabbt på hur det var på hemmet, vi hade ganska lite frihet och fick inte göra så mycket tyckte jag, två dagar i veckan fick vi vara ute och vara med vänner, dom andra dagarna hade vi bestämda aktiviteter, men före och efter aktiviteterna fanns ingenting att göra förutom att sitta där och göra ingenting.

Såhär såg veckorna ut

Måndag: Aktivitet, tex gå till gymmet eller promenera.

Tisdag: Vi fick vara ute efter skolan till klockan 5. Eller från efter maten som var klockan 5 till 7-8

Onsdag: Art utbildning (Få bättre självförtroende, lära sig att kontrollera sin ilska osv.)

Torsdag: Städdag

Fredag & Lördag: Vi fick välja en dag att vara ute under dagen 12-5 eller från efter maten till 21.

Vid vissa undantag kunde man få gå ut en stund båda dagarna.

Söndag: Hyra film och äta godis (om man hade råd med det) 

Man skulle kliva upp klockan 8 på morgonen och vara på rummen klockan 21.

Hur mycket pengar vi fick berodde på vad man hade gjort under veckorna, man hade ett personligt schema med saker man skulle följa, man skulle samla stjärnor och jag tror man kunde få max 100kr i veckan. 

Ungdomarna flyttade in och sedan ut och under en period var det väldigt stökigt där. Personalen gjorde sina saker att få stopp på det hela vilket medförde nya regler, var och varannan vecka kom det nya regler och det blev väldigt svårt att hålla koll på allting. Personalen betedde sig dåligt och jag ville bara därifrån.

Utanför mitt fönster hade jag en brandstege och om nätterna började jag smita ut, till en början var det bara en, två timmar jag var borta, men sen blev det längre och längre, tillslut kom jag hem vid den tiden det var dags att kliva upp. Många gånger när jag kom hem hade min klocka ringt i ett antal minuter innan jag lyckats tagit mig in och stängt av den. Någon gång var jag borta i några dagar. Att jag var borta under nätterna gjorde att jag tillslut fick sömnbrist, jag somnade ofta medan jag gjorde andra saker om dagarna. Mitt dåliga mående gjorde att jag inte orkade äta som jag skulle och det dröjde inte lång tid innan jag hade fått ätstörningar även om jag inte ville inse det själv. Ett tag var jag så pass dålig att jag inte orkade ta mig ur sängen, personalen kämpade med att få i mig något att äta men oftast kom det upp igen. Idag har jag blivit bättre och jag äter som jag ska även om jag fortfarande har svårt att känna när jag är hungrig. INNAN jag blev gravid med Elias kunde jag komma på mig själv med att jag inte ätit på sådär 2 dagar, ändå var jag inte hungrig. 

Jag bodde på Hedbacken HVB (hem för vård och boende) i lite mer än 4 månader (utredningstiden) sedan flyttade jag hem igen, till mamma. Jag ville inte bo hemma, men jag ville verkligen inte vara kvar på hemmet.

Bild på huset som hemmet då låg i, nu har dom flyttat. Rummet jag hade låg på övervåningen i det vänstra fönstret bredvid brandstegen, rummet rakt nedanför var personalens (vi hade personal dygnet runt)