Det passar inte
Detta inlägg skrev jag 2012-10-13
Detta är det sista inlägget jag har gjort i den privata bloggen eftersom jag bestämde mig för att skriva om det här.
"Har precis tagit steget att ändra kategori namnet här på bloggen, gravid med nr2 passar kanske inte så bra längre..
Ibland känner jag mig ganska dum. Jag menar, vi hade bara vetat om det här barnet i några dagar, jag hade inte gått så långt i graviditeten och ändå mår jag så dåligt över det. Många tycker säkert att "det var inget barn än" men för mig var det ett barn, mitt barn, vårat barn och det var det redan från dag 1. Men det är konstigt att man kan vara så ledsen och deppig över att förlora någon som man aldrig fick chansen att träffa eller lära känna, någon som man knappt visste av, men man är delvis medveten om vad man har missat. Det är helt underbart med barn, underbart att uppleva en graviditet, att få kämpa för att få sitt efterlängtade barn, få upp det på bröstet och sedan se det växa utanför magen och utvecklas till en egen individ, all kärlek som dom ger. Jag hittar inte riktigt orden, det går inte att beskriva. Men att veta att vi gick miste om detta, att vi inte fick lära känna vårat barn och se det växa upp gör så ont. Självklart finns det säkert fler möjligheter, Elias kan säkert få många syskon till, men inte just det här syskonet..
Rörigt, men det är väldigt svårt att skriva ner alla känslor. Känslorna är röriga och då blir även allt annat rörigt!"
Sakta blir det bättre..
Smärtan har börjat trappats ner och jag blöder inte alls lika mycket, förhoppningsvis är det borta nästa vecka, desto snabbare ju bättre. Men trots att jag inte mår lika dåligt fysiskt så mår jag fortfarande dåligt psykiskt. Tankarna finns där hela tiden, samma tankar som jag haft hela tiden. Vem var det? Varför hände det? Hur skulle vårat liv sett ut? Jag känner mig inte riktigt lika nere som för en vecka sedan även om jag fortfarande inte mår bra, men jag mår bättre. Jag antar att det tar lång tid innan man återhämtat sig någorlunda och tankarna på vem det var och varför han eller hon inte fick komma till oss kommer nog alltid att finnas hos mig även om dom kommer att komma mer sällan än vad dom gör nu.
Barn, bebisar och gravida överallt!
Skrivet 2012-10-12
Vart jag än är, vad jag än gör så är det prat om barn, bebisar och gravida överallt, det går inte att komma undan och det gör så fruktansvärt ont att veta att våran lilla aldrig fick chansen att komma till oss, att veta vad vi gick misste om. Man blir påmind om det överallt.
Vissa stunder klarar jag knappt av smärtan och det känns som jag knaprar tabletter mer eller mindre hela dagarna, jag hatar att ta tabletter och gör det inte om jag inte måste, men smärtan är hemsk, inte bara för att det gör ont fysiskt, det gör ont psykiskt för jag blir hela tiden påmind om varför jag har ont.
Det är mycket tankar som snurrar runt i huvudet och det är svårt att få ner dom här, jag har svårt att hänga med i skolan, tankarna finns någon annanstans och smärtan gör att jag har svårt att koncentrera mig på annat. Just nu är det värktabletterna som får mig att orka leva någorlunda normalt om dagarna, utan dom skulle jag förmodligen bli liggandes i soffan eller sängen hela dagarna..
Men det som känns jobbigast är att ständigt behöva förklara varför jag inte kan vara med på vissa saker, varför jag äter så mycket värktabletter, varför jag inte orkar gå på vissa lektioner. Man har tydligen inte något privatliv i skolan, säger jag att jag inte får vara med och simma på idrotten måste jag säga varför och när jag säger det så ska dom tycka synd om mig eller rätta mig om att det inte är rätt tillfälle att skaffa ett till barn. Jag är tacksam för de personer som förstår mig och accepterar att allt är som det är, dom som inte ifrågasätter allt kring missfallet. Vad spelar det för roll vilken vecka jag var i? Vad spelar det för roll om det var planerat eller inte? Vad spelar det för roll om jag väljer familjen före karriären? Vad spelar det för roll? Oavsett vad jag har för svar på dessa frågor och alla andra frågor så är det en lika stor förlust och jag mår dåligt av det, ännu sämre när jag ständigt blir tvingad att svara på dessa frågor. En del människor har inga känslor, kan inte sätta sig in i andras situationer, frågar av ren nyfikenhet och funderar inte alls på hur jobbigt det är för mig..
Man uppskattar "små saker" mer nu..
Detta är skrivet sent på kvällen/natten samma dag som jag fick missfallet..
Känner mig tom på ord, tankarna är många, vad var det som gick fel? Jag plågar mig själv med tankar om vem den lilla var, tankar om att den aldrig fick möjlighet att leva. Det är konstigt hur man från ena dagen kan vara världens lyckligaste och bara några timmar senare blir det såhär.. Trots att det var tidigt och vi knappt vant oss vid tanken med att vi snart skulle vara en till i familjen så känns det som en stor förlust men jag är samtidigt glad att det var nu det hände och inte senare i graviditeten.
Men det känns som att jag kommit närmre min familj, man lär sig att uppskatta små saker bättre, att inte ta allt för givet. Jag vet att det ändå är väldigt vanligt att man får missfall tidigt i graviditeten, men aldrig hade man trott att det skulle drabba en själv. Än har vi inga planer på att försöka igen, men det är ändå samma dag än, vi får se hur det blir framöver. Jag tror att jag är den som tagit det hårdast av oss, det var ändå jag som bar på barnet, det är jag som blöder och det är jag som har ont. Jag blir påmind om vad som hänt varje gång jag går på toaletten, varje gång jag känner smärtan i magen, jag har nästan inte orkat gjort någonting på hela dagen, antingen är jag för deppig eller så har jag bara väldigt ont.
Jag har passat på att ha många och mysiga stunder med sonen idag, vi har bland annat haft en liten läs stund.
En vecka..
Idag är det en vecka sedan missfallet, det känns som igår, jag minns känslan så väl när jag upptäckte att jag blödde på morgonen, innerst inne förstod jag att det var ett missfall, men jag ville inte förstå, jag hade haft en blödning innan och allt gick bra då, jag hoppades att allt skulle gå bra även denna gång trots att blödningen var något större än den jag haft tidigare.
Taget ur den privata bloggen:
"Fick en blödning tidigare när jag var på toaletten och jag har som en kraftig "mensvärk". Jag hoppas att allt ska gå bra ändå och att det inte är ett tidigt missfall. Jag har haft en liten blödning tidigare och jag vet att man kan ha det i början av graviditeten fast att ingenting är fel. Jag tänker i alla fall vara hemma från skolan idag, mår inte så bra och gör ingenting annat än att hoppas att allt ändå ska gå bra även om det nu ser mörkt ut.
Jag vet att även om det inte skulle gå bra så finns det flera möjligheter. Men det är ändå vårat barn, en i familjen som vi förlorat."
Några timmar senare när jag uppdaterade hade jag tagit ett nytt test och då började det smälta in lite mer att jag verkligen hade fått ett missfall. Detta är min uppdatering:
"Blödningen har fortsatt under dagen, har precis tagit ett nytt graviditetstest som endast visar ett mycket svagt positivt jämfört med igår när vi hade ett starkt positivt. Nu såhär i efterhand känns det dumt att jag skaffade den här bloggen och gick ut med graviditeten men samtidigt är det skönt att kunna skriva om det. Det var inte meningen att Elias skulle få ett syskon nu. Fast att det känns tungt och jobbigt så känns det ändå bra. Någonting var fel och jag är glad att det hände nu och inte senare. Klockan 14 ska jag ringa barnmorskan som jag hade när jag väntade Elias och prata lite med henne, höra om jag behöver ta en spruta eftersom jag är rh negativ, man får ta det efter förlossningen annars, men jag vet inte hur det funkar vid missfall om man behöver någon eller inte. Det känns fel, egentligen skulle jag ringa idag för att be om att bli inskriven där, nu får jag ringa om motsatsen.. Ibland är livet orättvist.."
Det känns fortfarande tufft, man blir hela tiden påmind om vad som har hänt genom smärtan och toalettbesöken, man funderar mycket på varför? vad gick fel? varför jag? Men även tankar på vem den lilla hade varit om jag inte hade fått missfall, man funderar på hur livet hade sett ut, det är mycket tankar och jag kan tänka mig att det kommer vara tufft en tid framöver. Det gäller nog att komma ihåg att man får vara ledsen och deppig, det är mänskligt, oavsett hur tidigt man är i graviditeten så är det en stor förlust och det får ta tid att återhämta sig, det är bättre att bearbeta allt nu än att trycka undan det för att allt kommer ikapp en för eller senare.
Tankarna jag hade..
Detta är en vecka gammalt inlägg, (2012.10.07) lite av mina tankar som jag fick efter det positiva testet, helt omedveten om att jag skulle få ett missfall 9 timmar senare..
Än är det väldigt tidigt för att prata symptom, hittills har jag inte riktigt känt av graviditeten, jag är trött, har "mensvärk", dålig matlust, uppblåst mage så det ser ut som att jag är i vecka 20. Ungefär samma symptom som vid en vanlig mens och den är bara någon dag sen. Just nu känns det som att det är väldigt svårt att förstå, det spelar ingen roll om jag tar 4 positiva test så är det så overkligt, att vi tre snart ska bli fyra. Det är många tankar som surrar runt i huvudet på mig, vem kommer den lilla att vara, hur kommer vårat liv att förändras, hur kommer ekonomi se ut, hur blir det med skolan, frågorna och tankarna är många samtidigt som jag är världens lyckligaste, två barn, dubbel kärlek. <3
Imorgon ska jag ringa min barnmorska som jag hade när vi väntade Elias, redan när jag plockade ut p-staven så sa hon att jag snart kommer att komma tillbaka och vara gravid och det hade hon rätt i. Jag hoppas att jag kommer kunna ha henne även denna graviditet då vi trivdes riktigt bra med henne, det är lätt att prata med henne och hon förstår.
Just nu är jag dödstrött efter att ha hållt igång en hel dag, imorgon väntas skola och sen får vi se vad den dagen har att bjuda på, jag hade hoppats att vi skulle få fint väder någon dag så vi kan gå ut och leka med Elias, kanske ta med gåvagnen ut så han har lite större yta att röra sig på! :)
Elias skulle bli storebror!
Ja, vad säger man? Elias ska bli storebror! När min mens skulle komma den här månaden fick jag bara en liten rosa flytning och sen var det ingenting mer med det, jag väntade och väntade men mensen ville inte komma. Jag beställde hem 10st tester och när dom kom skyndade jag mig att göra ett. Testet visade negativt, eller, det var ett mycket svagt streck där, men ingenting jag reagerade på. Men igår började jag fundera lite mer på det och kollade runt på google. Fick fram att ett svagt streck kunde vara positivt, när man är tidigt i graviditeten är det inte lika mycket hormoner och då syns inte strecket lika bra, så jag gjorde ett till test som också hade samma svaga streck som gången innan, det syntes knappt. Det stod att man kunde vänta 3-4 dagar och då skulle man kunna se säkert men tidigare idag kunde jag inte hålla min nyfikenhet borta och gjorde därför ett nytt test som visade ett tydligt positivt streck. Jag berättade och visade Pontus men kunde ändå inte fatta vad som precis hade hänt, så lite senare ändå tog jag ännu ett test och även det visade positivt. Enligt mina beräkningar är jag i vecka 5, det är alltså väldigt tidigt och vad som helst kan hända!
Det känns helt overkligt, inte alls samma känsla som när jag fick veta att jag väntade Elias. Jag har väldigt svårt att förstå det samtidigt som jag känner mig som världens lyckligaste, jag ska bli tvåbarns mamma, hur häftigt och underbart är inte det?
Detta skrev jag för precis en vecka sedan på min privata blogg, två dagar senare fick jag en blödning, jag hade ändå redan haft en liten blödning under graviditeten och fortsatte att hoppas att allt skulle gå bra, men det fortsatte att blöda. Jag provade att ta ett nytt graviditetstest som visade samma svaga streck som dagarna innan jag fick det riktigt positiva testet, dagen efter fick jag ett negativt test. Detta är anledningen till att jag ständigt har ont, känner mig nere och inte orkar lägga ner så mycket tid på bloggen just nu. Jag har skrivit lite om mina känslor kring detta i min privata blogg men har inte riktigt varit redo att skriva om det här. Men jag känner att det är så många som går igenom missfall idag, jag är inte ensam om dessa känslor och ibland kan det vara skönt att få dela med sig av det och därför kommer jag även att lägga upp lite av det här.
