Jag vill varna känsliga läsare för detta inlägg. 

Detta inlägg borde jag kanske ha skrivit först av dom alla så ni vet vad allt handlade om från första början. Men det är lätt att vara efterklok. Vi får se hur det här inlägget blir att se ut, jag har lite problem att byta rad, jag tyckte själv att det blev rörigt att läsa så nu har jag gjort varannan text med fet stil, hoppas det blev bättre.

När misshandeln började är det ingen som vet och den som visste finns inte bland oss idag, min mamma. Min pappa tror att misshandeln började redan när jag var ett litet barn men den första händelsen jag minns är när jag var 7-8år. Jag gick i förskolan, så att detta hände under den tiden är jag helt säker på. Jag var på väg till skolan och mamma var arg, varför minns jag inte. När jag stod i hallen och precis ska till att gå så kommer mamma, jag drar upp armen för att skydda huvudet men hon lyckas ändå ge mig en smäll över ansiktet, jag började grina och blöda näsblod, jag tror mamma fick en chock då hon genast började upprepa att hon inte slog mig så hårt. Hon hämtade papper och la mig ner i min säng, där fick jag ligga tills det slutat blöda. Jag blev sen till skolan den morgonen och mamma berättade precis vad jag skulle säga till min fröken eller lärare, jag sa precis vad mamma hade sagt att jag skulle säga, ingenting om att mamma hade slagit mig.

 
Detta är första gången som jag kan minnas att min mamma slog mig, men redan där hade jag reflexen att dra upp armen för huvudet när hon kom och därför misstänker jag att misshandeln började mycket tidigare. Detta är även en reflex som i alla fall min äldsta bror har, den yngsta vet jag inte.

Efter det har jag inte så jätte många minnen från när mamma har misshandlat mig, det finns några få, men dom är väldigt suddiga, minnen från när hon gett sig på mina yngre bröder är desto fler. Jag kan inte minnas händelserna i ordning, vad som hände först och sist, men jag tänkte i alla fall försöka skriva ner några händelser, men detta är något som pågått under flera års tid, jag tycker det är jobbigt att prata och skiva om, mycket för att jag vet att jag kunnat göra något, men i stället valde jag att gå undan och låtsas som ingenting hände eller hade hänt.

Min yngsta bror Joakim har adhd och när han var yngre fick han ofta utbrott. Jag minns en gång när mamma sa åt honom att gå och lägga sig och han lyssnade faktiskt trots sitt utbrott och gick upp i våningssängen. Mamma kom då på att han kunde ha sönder sin nya nattlampa som hon hade köpt från ikea, så hon klättrade upp i sängen och skulle skruva ner den och min bror protesterade, han sparkade och sprattlade i sängen och mamma blev rasande skrek att han skulle sluta vilket han inte gjorde. Mamma vände sig mot honom vrålade och skrek och började slå på honom allt hon kunde med båda händerna och vrålade att hon skulle slå ihjäl honom. Min andra bror satt i vardagsrummet, jag tittade på honom, såg att han hörde vad som hände, hur jobbigt han tyckte att det var, jag stände dörren till vardagsrummet för att han skulle slippa höra. Själv tror jag att jag gick in på mitt rum, i själva verket önskar jag att jag hade gått in och lagt mig i det som hände.

Ett annat tillfälle när mamma gett sig på Joakim var en gång då han var lite yngre, han stod i badkaret och duschade, mamma var med, om hon var där för att hon skulle göra någonting eller om det var för att hon hjälpte honom att duscha minns jag inte, men jag minns att hon sa åt honom att han skvätta vatten på henne, detta var ingenting han gjorde med mening, nästa gång mamma fick lite vatten på sig skrek hon åt honom att han skvättade vatten på henne samtidigt som hon drämde till honom med handflatan i ryggen, jag hörde smällen, jag hörde hur min bror ramlade ihop i badkaret, hur han skrek och grinade, jag gick in och såg ett stort rött handavtryck i ryggen på honom, min andra bror stod bredvid och såg skräckslagen ut. 

Min äldsta bror var ute och lekte, han hade ingen klocka, ingen telefon, mamma hade sagt en tid då han skulle vara hemma. När klockan började närma sig tiden och hon förstod redan då att han skulle vara sen hem. När klockan var på sekunden den tid hon hade satt ut stod hon i hallen framför yttedörren och väntade. Min bror var 5-10 minuter sen och han hade knappt hunnit öpnna dörren förrän hon slet tag i honom och kastade honom in i apotekadisken vi hade i hallen, som vanligt vrålade hon och skrek, själv gick jag in på mitt rum, jag ville inte se, ville inte höra.

När mamma blev arg och befann sig i ett annat rum brukade hon alltid skrika "Nej nu jävlaaaar" Efter det hörde man klamp, klamp, klamp och hur det kom närmre, redan då brukade jag som reflex dra upp armen för att skydda huvudet. Mig har mamma inte slagit så mycket som jag kan minnas, men när man är liten är man duktig på att förtränga det som hänt. Men många gånger brukade mamma ta tag med båda händerna i mitt hår och ruska om mig allt hon kunde, hon kunde stå så länge samtidigt som hon vrålade och skrek. En gång var när min äldsta bror hade migrän, jag och min yngsta bror stod i badrummet och skulle göra oss klara för att sova. Han bråkade med mig och jag sa ifrån flera gånger och mamma skrek åt oss att vara tysta för att Christopher hade migrän. Tillslut sparkade Joakim mig på smalbenet allt han kunde, jag var inte berädd och skrek till av smärta, Christopher vaknade och grinade av smärta och mamma blev förbannad, nu jävlar klamp klamp och hon stod och drog mig i håret och ruskade om mig vrålade att jag skulle hålla käften, samtidigt som jag grinade och sa att det inte var mitt fel, jag kunde rå för att Joakim sparkade mig och att det gjorde ont, men hon lyssnade inte.

När jag pratar med min pappa så säger han att han tror att misshandeln alltid pågått, han berättar om hur jag alltid kom till honom och grinade när han kom hem från jobbet, att när han var hemma var det bara han som gällde, han berättar att när jag råkade göra något som tex att spilla ut ett glas så slog min mamma mig på fingrarna. Hon frågade pappa vid flera tillfällen om han tyckte att hon var för hård mot mig och han hade svarat att han tyckte det. Det var ju bara olyckshändelser, det händer alla och gör ingenting, dock fortsatte mamma med detta.

Det finns många fler händelser när mamma slagit oss som jag kan skriva om, men det är inte bara mamma som har misshandlat oss hemma, mammas dåvarande sambo Urban, min yngste brors pappa har också gett sig på hela våran familj. 

Jag kan inte säga riktigt hur gammal jag var vid dessa tillfällen, men jag var mellan 4-7år, det var när vi fortfarande bodde i Alfta. Klockan var mycket och vi barn hade gått och lagt oss för längesedan, jag vaknade av att det väsnades väldigt mycket i hallen. Jag gick ut dit för att kolla och såg hur Urban slog mamma. Jag sa åt honom att sluta och han gick in i garderoben/förrådet vi hade i hallen, där fanns ingenting att göra, han gick nog bara in där för att komma undan. Mamma sa åt mig att gå och lägga mig igen och jag gjorde som hon sa.

En annan gång då jag också vaknade av att det lät i hallen och gick ut så såg jag hur Urban släpade in mamma på toaletten, jag frågade vad han gjorde och han svarade att mamma mådde lite dåligt samtidigt som han slog henne. 

Enligt mamma har jag kommit ut och sett vad som hänt fler gånger men det är ingenting jag minns, det nästa jag minns är att jag vaknade och vi hade poliser i hela lägenheten, Urban hade gett sig på mamma och sedan stuckit iväg, polisen körde oss till scandic hotell där vi fick stanna över natten tills han hade kommit tillbaka. Efter det flyttade mamma och Urban isär för att några år senare flytta ihop igen.

Jag minns när min äldste bror bara var 2-3år max, han var ledsen och Urban skulle lägga honom i spjälsängen men han fortsatte att grina, så Urban tog upp honom och han bara grinade så han gick in med honom till sängen igen och nästa gång han hämtade min bror så kunde han inte stå, Urban skrek åt Christopher att stå upp men han bara ramlade ihop på golvet, mamma som hade sovit hela tiden kom upp och dom fick åka till sjukhuset, Christopher hade brytit lårbenet och fick ligga länge på sjukhuset, mamma och Urban blev anmälda då sjukhuset misstänkte att det var dom som gjort skadan. Mamma litade på Urban som sa att Christopher hade klättrat och fastnat i sängen. Detta har hon trott ända tills jag för knappt ett år sedan pratade med mamma om händelsen och jag berättade hur arg han var för att Christopher inte slutade grina, hur våldsam han var, vad som egentligen hände i sovrummet är Urbans egen hemlighet och jag tror inte att han vill dela med sig av den.

En annan händelse under den tiden var när jag skulle städa mitt rum, mamma var i lekparken och lekte med mina bröder och jag ville också vara med. Men Urban blev sur och tyckte att jag skulle städa, han slet tag i mitt öra och drog i det ända tills jag började blöda. Jag sprang grinande ut till mamma som blev riktigt förbannad på Urban.

En annan händelse var när mamma och Urban flyttat ihop igen, jag hade en kanin och skulle göra rent i kaninburen, jag tänkte bara gå in på rummet och hämta tuggummi först, när jag kommer ut ur mitt rum och precis ska gå ut på balkongen kommer Urban skogstokig och sliter tag i mig, slänger ner mig i sängen och ställer sig med knät på mig samtidigt som han trycker ner mitt huvud, han skriker och slänger mig mot soffan så jag ramlar in i den och sedan in i soffbordet som jag hade på mitt rum. Efter den här händelsen ringde jag till min pappa och berättade vad som hänt att jag ville flytta till honom och att jag aldrig mer ville åka tillbaka hem till mamma. Pappa i sin tur ringde mamma och skällde och hon skyddade Urban. 

Det är dom händelserna jag minns bäst, men det finns många gånger då han varit väldigt hårthänt och det är mycket jag inte kommer ihåg, enligt mamma har hon fått gått mellan oss flera gånger, detta är ingenting jag har ett minne av.

Sista händelsen är faktiskt efter att jag hade anmält min mamma för misshandel. Joakim hade fått ett utbrott och han gick in på sitt rum för att lugna ner sig, Urban bodde inte längre hos oss då, men han var hemma hos oss väldigt ofta ändå. Urban gick efter in på rummet och sedan hörde jag hur Joakim skrek, när jag gick dit hade han ett stort märke rakt över kinden och han skrek att han skulle ringa Polisen, ja gör det du skrek mamma och Urban tillbaka, det är något han hotat med många gånger men han gjorde det den här gången. Urban hade slagit Joakim med ett innebandy skaft i ansiktet och därför hade han märket. Till polisen sa han att Joakim hade tagit upp en skateboard och sagt att han skulle slå Urban. Urban är mer än dubbelt så stor och säkert 8 gånger starkade än Joakim och hade lätt kunnat ta ifrån honom skateborden om så var fallet, men i stället tog han ett innebandyskaft från en klubba och slog honom i ansiktet. Ännu en gång tvekar jag på att detta verkligen är sant, men jag var i rummet bredvid, jag hörde bara, såg ingenting.

Mamma gjorde precis som alla andra gånger, hon skyddade Urban, dom skyllde ifrån sig. Polisen tog det som ett falskt larm och åkte vidare. 

I ett sånt här fall undrar jag varför dom inte kollar upp de inblandade personerna, har det kommit in några liknande anmälningar tidigare? Hade dom gjort det och sett anmälan jag tidigare hade gjort hade kanske dom tagit min bror på mer allvar.

När det gäller anmälan jag gjorde på mamma så erkände hon inte, hon fick mina bröder att inte säga någonting och anmälan lades ner. Min mamma har erkänt en gång vad hon gjort, hon och jag var själva hemma och vi pratade om att jag inte längre ville bo hemma, jag kunde inte se henne som en mamma efter allt hon gjort. Hon berättade att hon slog oss för att hon inte visste vad hon skulle göra, vi var bråkiga, lyssnade inte och hon mådde dåligt, hennes mamma misshandlade henne och hennes syskon som små och hon trodde att det skulle hjälpa när ingenting annat gjorde det. Men jag själv kan säga att när det började, när vi var små, då var vi inte speciellt bråkiga. Men en sak fick jag ut av att göra anmälan, mamma har aldrig (vad jag vet) misshandlat oss igen, och den gången vi pratade verkade hon ångra sig, men andra gånger när jag försökt prata med henne om det har hon återigen nekat allt, dock var det andra människor med då.

 

Många familjer ser lyckliga ut, men bakom sina leenden har alla sina hemligheter.

Jag vann ett presentkort på butiken VILA strax innan jul och när det var mellandagsrea tänkte jag passa på att handla för det och få lite mer för pengarna, jag frågade mamma om hon ville följa med oss (mig, Pontus och Elias) till Gävle där butiken finns och det ville hon, vi gick i några affärer, handlade kläder, vi var ute och åt och hade roligare än vi haft på väldigt länge. När vi kom tillbaka till Bollnäs skjutsade hon hem oss, vi sa hejdå precis som vanligt. 

Det var sista gången jag träffade min mamma, som Elias träffade träffade sin mormor. Att min mamma var väldigt sjuk var det ingen som visste, inte ens hon själv. När min mamma dog är det ingen som riktigt vet, hon hittades den 3 Januari men kroppen var i dålig skick och dom misstänkte att hon legat några dagar. Men eftersom det inte hade begåtts något brott så tar de inte reda på dödsdatum utan det blir det datum kroppen hittades. Men det sista livstecknet vi kan hitta är från kvällen den 31 December, så hon dog antagligen då eller på nyårsnatten. 

Den 3 Januari 2012 skulle jag till Bvc med Elias, han var inte ens två månader gammal, Pontus hade precis åkt iväg med sin pappa. Jag skulle precis klä på Elias overallen när det ringde på dörren. Jag såg inte riktigt vem det var genom titthålet men jag öppnade ändå. Det var socialsekreterarna som jag hade när jag blev fosterhemsplacerad. Jag kunde inte riktigt koppla varför dom stod utanför min dörr och ville komma in. Jag kände på en gång att det var någon som inte var riktigt rätt. Min lillebror har samma socialsekreterare nu när han bor hos min moster, hade han gjort någonting? Många tankar han flyga genom mitt huvud på bara några sekunder. Socialsekreterarna kom in och bad mig sätta mig ner i soffan, jag såg på deras ansiktsuttryck att något var fel och jag kände på mig att det inte handlade om min bror. 

Din mamma har tagit livet av sig säger Margareta. Jag kunde inte tro på det hon sa, jag förstod inte.

Jag frågade varför, hur, när men hon hade inga svar, bara att dom precis hade hittat henne och att det förmodligen var några dagar sedan. Jag kunde inte förstå, jag hade nytt varit med henne, hon var glad, sa själv att hon mådde så bra. Hon hade framtidsplaner för första gången på länge, det gick inte ihop. Dom frågade om det fanns någon som kunde komma hem till mig och jag sa gång på gång att jag var tvungen att gå till bvc med Elias. Jag var i en sån chock.

Jag ringde till Pontus telefon men kunde inte få tag på honom så jag ringde till hans pappa, när han svarade och jag skulle förklara vad som hade hänt brast det, tårarna kom och hans pappa sa bara jävlar, vi kommer.

Socialsekreterarna hjälpte mig med Elias medan vi väntade på att dom skulle komma tillbaka. 

När dom kom gick socialsekreterarna med Pontus pappa in i köket och satt där och pratade ett tag, jag, Pontus och Elias satt i soffan och jag sa inte så mycket, jag kunde inte fatta att det var sant. Jag tänkte på sista gången vi träffades hur roligt vi hade, varför skulle hon göra något sånt efter det? Det gick bara inte ihop.

Socialsekreterarna sa att det var mammas kontaktpersoner som hade hittat henne, att hon antagligen hade tagit tabletter. Men efter någon dag fick jag veta att det var två kompisar till mamma och även mig som hade hittat henne, att det inte alls såg ut som ett självmord när dom kom dit, utan det såg mer ut som om hon hade gått och lagt sig och sedan somnat in. Det var jobbigt att inte veta vad som hänt och det tog 2 månader innan obduktionspapprena kom. Min mamma hade inte tagit självmord som socialtjänsten kom hit och sa, min mamma dog utav en blödning i lungan. Jag ifrågasatte varför dom hade gett mig fel uppgifter och dom förklarade att det var uppgifterna som dom hade fått och var därför tvungna att ge ut dom uppgifterna. Jag fick namnet på personen som hade gått ut med uppgifterna och hon kunde inte svara på varför hon gjort det, hon skulle göra en anmälan på sig själv efter det som hänt.

Efter allt som hänt fick jag äntligen min efterlängtade lägenhet. Jag fick mycket hjälp hela tiden av Mickes föräldrar. Jag och Micke höll ihop i nästan två år innan jag tillslut lämnade honom i början på November på grund av att han var väldigt svartsjuk och jag kunde inte göra någonting själv. Jag tänkte att jag sedan skulle vara singel i många månader framöver men redan i slutet på Januari blev jag tillsammans med Pontus och det var slutet på min och Mickes vänskap, vi gick skiljda vägar och idag har vi ingen kontakt. Jag har haft lite kontakt med hans föräldrar, men det är inte alls som det varit förut. 

I alla fall så var det skönt att bo själv, ingen kunde säga åt mig att göra si eller så, jag bestämde för första gången över mitt eget liv något jag vid det här laget hade velat gjort i flera år. Min kontakt med mamma varierade väldigt till och från beroende på hennes mående. Periodvis tog hon droger, låg inne på psyket, men periodvis var det bra. Men jag var nog inte den som sökte kontakt, jag tyckte att det var jobbigt att se henne som hon var då, men ibland kom hon på besök, ibland hälsade jag på henne, men det var som sagt sällan.

Det här inlägget blir så långt så jag får nog dela upp det i två inlägg. Dom blir ganska bildlösa då det inte finns så mycket bilder från den här tiden i mitt liv, nån enstaka bild på mig själv bara. 

Det var väldigt blandade känslor att flytta tillbaka till hemmet där jag tidigare hade mått så dåligt. Hemmet hade flyttats till ett annat hus på andra sidan stan, men det var fortfarande samma personal, men nya boende. En sak jag hade som krav för att få flytta dit var att jag fortfarande skulle få vara hemma hos min dåvarande pojkvän Micke på helgerna och så var det. Även alla lov var jag hemma hos honom. Jag tyckte det var väldigt jobbigt att vara tillbaka på hemmet, men det var något som fick mig att orka, vetskapen om att det pågick en utredning, att jag snart kanske skulle få en lägenhet. Men tiden gick och det hände ingenting, jag pratade med mina socialsekreterare och fick då veta att utredningen inte ens hade börjat. Mitt tålamod blev sämre med tiden, varje gång jag frågade hade de fortfarande inte påbörjat någon utredning. 

När ett halvår hade gått sedan jag flyttade till hemmet var fortfarande inte utredningen påbörjad. Dom kom med den ena bortförklaringen efter den andra. Dels att min mamma hade sagt ifrån, hon ville inte att jag skulle flytta själv (Enligt min mamma är inte detta sant) Tillslut kom det fram att dom inte ville påbörja någon utredning förrän jag fyllt 17år, sannolikheten att en 16årig tjej får en lägenhet är väldigt liten och det är den fortfarande vid 17år. Jag blev så förbannad när jag fick höra det här, hade jag fått veta det från början hade jag nog accepterat det bättre, men när man i ett halvårs tid gått och väntat på en utredning och dom inte kunnat sagt detta så blir man förbannad. 

Nu började det hända saker i mitt och min familj liv, jag träffade min ena bror i skolan, som vanligt pratade vi om allt mellan himmel och jord, vi har alltid haft lätt för att prata med varandra. Jag frågade som vanligt hur det var hemma och han berättade att mamma var sjuk, han sa att hon sa att hon hade larver i hela kroppen. Att hon hade knytit ett band runt tummen för att hindra att larverna skulle sprida sig i kroppen, att hon hade skärt ett sår i tummen för att försöka trycka ut dom, sedan hade hon skrikit att det inte spelade någon roll, dom var redan i hela kroppen. Hon sa att det var larver i snoret när hon snöt sig, larver i tårarna när hon grät, larver i munnen så hon gick runt och spottade. Efter det här hann vi inte prata så mycket mer. Jag tänkte inte så mycket på det han sagt till en början. Många gånger har mamma sagt att hon varit så sjuk och man har funderat på om det verkligen var så. Men allt eftersom dagen gick tänkte jag mer och mer på det han sagt, det här var värre än allt annat hon sagt tidigare, det låter inte riktigt klokt, det här är inte normalt. Tillslut sa jag åt Janne, en av mina kontaktpersoner på hemmet att jag ville prata med honom. Jag berättade vad som hänt, att jag tyckte det inte lät riktigt normalt, han höll med mig och frågade vad jag ville göra. Vi bestämde oss för att ringa till jouren som socialtjänsten har eftersom klockan var så mycket att socialtjänsten hade hunnit stängt. Det var mindre lyckat att ringa dit, vi fick ingen hjälp.

Jag sa till personalen att jag hade bilder hemma på datan som jag skulle föra över till ett usb minne, jag sa att jag kunde låtsas att jag skulle göra det och kolla om jag fick komma hem till mamma och göra det bara för att kolla hur läget verkligen var. Personalen gick med på detta och jag gick hem. (hemmet låg ca 5minuter gångväg från där mamma då bodde) När jag kom hem var det bara mamma hemma, hon började direkt berätta att det var nå djur hemma, små små som bits över hela kroppen och att det kliar, hon sa att både hon, katterna och hunden hade fått dom, att det var fullt överallt och jag skulle vara försiktig med vart jag satte mig och jag skulle passa så jag inte fick dom. Jag satte mig vid datan och började föra över bilderna (det var mycket bilder och tog ca 3timmar) 

Under tiden det höll på så pratade mamma vidare i djuren och larverna som fanns där. Hon visade mig djuren och jag höll med henne, hon berättade surt om dom som sa att hon hitta på, att dom inte fanns så jag kände att det bara var att hålla med. Det fanns inga djur, allt hon såg var skräp och ludd. Hon var helt hysterisk, slängde av sig kläder, städade, tvättade och gjorde allt för att bli av med djuren och visade mig gång på gång att dom fanns. Hon visade mig att dom även var i vattnet, så hon tog fram ett glas och hällde upp vatten för att jag skulle se dom vita trådarna som var i det, när hon hällde upp vattenglaset rann det en droppe utanpå som hon menade på skulle vara något. Hon berättade att dom vita trådarna var värst, hon sa att hon säkert hade någon på sig och började leta på sin svarta tröja tills hon hittade ett litet dun från typ ett duntäcke, alltså inte en hel fjäder, hon la den på bänken och sa åt mig att titta på den, ahaa sa jag och bara spelade med, hon sa, vänta du bara tills den får vatten på sig, häll lite vatten på den. Jag gjorde ingenting, så tillslut tog hon lite vatten och hällde på den och sa, den där var det inte sån fart på, men vänta du bara, snart så. 

När det lilla dunet började flytta så sa hon, titta titta vad var det jag sa? 

Hon hittade en klump jord som hon la ner i vasken och slog med diskborsten på, klumpen delade sig såklart och det spred sig, och hon skrek att hon inte kunde få bort insekterna, dom bara spred sig och blev fler och fler.

Hon hitta något frö liknande, antingen ifrån något grovt bröd eller en kärna från ett äpple kanske, hon visade mig den och sa att det här måste vara någon slags äggkapsel. Jag tittade på den och sa att det ser mer ut som något skalbagge liknande. Hon tittade närmre och skrek sedan ja, titta där är ju huvudet! Såhär höll det på under hela tiden jag var där. 

När jag kom tillbaka till hemmet berättade jag för personalen vad som hade hänt och dagen efter ringde jag mina socialsekreterare och berättade alltihop. Allt slutade med att mina bröder blev hämtade och fick inte längre bo hemma. Dom fick flytta till ett jourhem utanför våran stad där dom blev väldigt dåligt behandlade, min ena bror blev misshandlad. Min yngsta bror fick flytta hem till sin pappa, min andra bror fick flytta till Hedbacken, detta hände i början på jullovet, jag var hos Micke men när jag fick höra att min bror flyttat till hemmet åkte jag dit för att vara med honom första dagarna. Julafton skulle jag fira hemma hos Micke och jag fixade så även min lillebror fick följa med dit.

   

Bild från julafton, micke, jag och min lillebror i lila, men jag vill dock inte lägga ut bilder utan lov och därför är deras ansikten borta.

Det var skönt att komma ifrån fosterfamiljen, men hemma funkade det fortfarande inte. Jag hittade tillbaka till en del av det umgänge jag tidigare haft, jag undvek att vara hemma så mycket som möjligt. Jag festade mycket även om alkoholintagen inte alls var lika stora som innan jag flyttade. Johan som jag var tillsammans med från Näsviken där jag bodde gjorde jag slut med ganska snabbt efter flytten.

Det dröjde någon månad och sedan träffade jag Micke, vi umgicks mycket och jag stannade oftast flera dagar när jag åkte till honom (han bodde ungefär 4mil ifrån mig) Till en början trodde hans föräldrar att min mamma visste att jag var där, men jag berättade aldrig för mamma vart jag åkte. När jag väl berättade för mamma att jag skulle dit ville hon prata med hans föräldrar för att se så det var okej. När dom pratade sa hans föräldrar att det har varit okej alla andra gånger jag varit där och att jag var välkommen när jag ville. Mamma förklarade att hon inte hade vetat om vart jag varit, så hans föräldrar sa till mig att jag jätte gärna får vara hos dom, bara jag berättar för mamma vart jag är. Så efter det berättade jag när jag åkte till Micke. Där spenderade jag allt ifrån en dag till en vecka och jag och Micke blev efter ett tag tillsammans. Hans familj tog emot mig jätte bra och behandlade mig som deras egen dotter, det var familjen som jag alltid hade önskat mig.

Situationen hemma blev allt värre och värre och tillslut en dag spårade det ut, jag fick nog av min mammas beteende och jag gav mig på henne, Micke var i telefonen som jag hade i byxfickan hörde alltihopa och kände sig nog ganska maktlös, han slängde på luren ringde upp på hemtelefonen för att någon utav oss var tvungen att svara. (mina bröder var inte hemma) Mamma gav mig telefonen och sprang upp till grannen för att slippa undan mig när samtalet var slut. Micke och hans mamma samt hennes sambo kom för att hämta mig och efter den dagen har jag inte bott hemma igen. Det var det som var droppen i min och min mammas förhållande. Jag var hemma hos Micke medan det diskuterades om vad som skulle göras hos socialtjänsten. Mickes föräldrar erbjöd sig att ta hand om mig, sa att jag fick bo där, men socialtjänsten gick inte med på det. Men dom ville heller inte att jag skulle bli fosterhemsplacerad igen efter mina tidigare erfarenheter. Jag sa gång på gång att jag ville ha ett eget boende, jag tyckte att jag kunde ta hand om mig själv. 

Dom sa till mig att jag skulle flytta till Hedbacken hvb igen, där skulle jag få vänta medan de gjorde en utredning om eget boende, detta var enligt dom det ända alternativet. Jag var riktigt irriterad, jag hade kollat upp möjligheter och jag skulle kunna flytta själv utan deras hjälp, jag hade hittat en billig lägenhet och det ända jag behövde var någon som hjälpte mig att stå på kontraktet. Trots det fick jag inte, det ända alternativ jag hade var att flytta till Hedbacken. När jag tillslut gick med på att ha ett möte på hemmet blev allt bara fel. Jag hade klart och tydligt sagt att det fanns två vid namnet Eva som jag absolut inte kom överrens med på hemmet, att om det skulle hållas ett möte ville jag ha det med någon annan, jag ville även ha någon annan som kontaktperson på hemmet än Eva som jag tidigare haft. När jag kommer dit är det första jag ser att både Eva.S och Eva.C ska vara med på mötet. Redan där kände jag hur fel det blev. När jag sedan upptäckte alla lögner som socialtjänsten sagt om att jag skulle ha annorlunda regler än alla de andra då jag bodde där av en annan anledning (att jag inte hade någonstans att bo) och en massa andra löften som dom gav. Ingenting stämde och jag kände mig lurad och det hela slutade med att jag valde att lämna mötet utan att ha blivit inskriven. 

Efter ett tag kontaktade hemmet mig, sa att jag kunde få ha ett nytt möte med någon annan i personalen, där färre personer deltog så jag skulle slippa sitta ensam med ett rum fullt med vuxna som bara säger emot mig och jag har ingen som står på min sida och stöttar mig. Tillslut gick jag med på ett möte med en av dom i personalen som jag tyckte bäst om när jag bodde där gången innan. Vi beslutade att jag skulle flytta dit ganska snabbt efter. 

Fortsättningen kommer i nästa inlägg "Andra placeringen"

Åkte gocart med klassen jag skulle börja i. På första plats har vi familjens son, charlie.

Andra plats fredrik, tredje plats micke och fyra (bredvid pallen) kom Johan som jag var tillsammans med ett tag.

Många visste redan innan jag flyttade dit att jag skulle komma, familjens son hade gett ut min msn och på så vis hade jag hunnit prata med några därifrån. Men den jag började prata mest med var Johan, även han gick i klassen som jag senare skulle börja i. Jag och Johan började umgås dagligen och det dröjde inte länge innan vi var ett par. 

Ibörjan när jag bodde där gick det ganska bra, familjen var snäll och gjorde allt för att jag skulle trivas, men det kändes som om dom försökte vara några dom inte var. Allt efter tiden blev det värre och värre. När även mamman i familjen började jobba så fick vi (jag och deras barn) uppgifter som vi skulle göra, oftast skulle vi städa huset, men det dröjde inte länge innan jag insåg att jag fick ta reda på all skit medan deras egna barn gjorde det som var lätt. Jag tröttnade på att inte ha någon fritid trots att jag hade lov, jag gick ständigt och städade huset, trots det var det lika skitigt igen dagen efter. Alla familjer har nog ibland lite stökigt och skitit men jag bör tillägga att en del ställen i huset var riktigt ohygieniska som tex, toaletten och köket. 

  Bild på mig och mamma vid ett tillfälle när hon hälsade på

Dagen efter skulle hela familjen bort, dom hade inte sagt vilken tid och jag tog förgivet att dom skulle säga till mig när dom åkte, men när jag vaknade var ingen hemma. Jag försökte öppna dörren men kunde inte ta mig ut. Jag gick till altan och även den gick inte att öppna, varför det inte gick att öppna vet jag inte. Jag började leta efter hemtelefonen men dom fanns inte. Jag visste inte alls vad jag skulle göra då jag inte kunde få kontakt med omvärlden på något vis, tillslut hittade jag en plånbok i ett skåp med 100kr i och jag tog dom, klättrade ut genom ett fönster och gick till affären och fyllde på en av mina andra telefoner. Jag träffade Johan och berättade allt. Familjen var borta hela den dagen, det fanns ingen mat hemma men Johan var snäll och bjöd mig på pizza. När dom kom hem var dom sur för att jag inte hade klivit upp i tid och följt med dom.

På kvällen ringde jag Linnea, en kompis här ifrån Bollnäs som vet det mesta, jag grinade fråga om hjälp. Hon ringde upp mig senare, gav mig nummer till olika ställen jag kunde ringa, men ingenting var öppet på en lördag. Inte ens bris kunde jag ringa till. När jag ringde upp henne och sa det gick hon ut på nätet och letade reda på ett mobilnummer den den socialsekreterare jag då hade, trots att det var helg och hon hade semester. När jag ringde var det hennes dotter som svarade och hon gav mig ett annat nummer. Socialsekreteraren var ute och det var en man som svarade, hon var inte i närheten, efter att jag ringt några gånger letade han reda på henne och hon ringde upp. 

 Jag och Johan (Jag vet att jag såg hemsk ut i håret, familjen tvingade mig senare att färga det brunt eftersom det inte gick att få det blondt)

Jag grinade så mycket att hon knappt kunde tyda det jag sa. Jag upprepade och berättade allt som hade hänt, att jag inte visste vad jag skulle göra, att jag inte ville vara kvar. Hon sa att hon inte kunde göra så mycket då och att jag fick vänta tills på måndag då hon kunde ringa en kollega. Hon bad mig skriva en lista på allt som var bra och dåligt i familjen och det gjorde jag. Innan det var klart hade jag 4st A4an med dåliga saker medan jag hade 2 saker som var bra.

Hennes kollega ringde tillslut upp men det hände inte så mycket mer efter det. 

Någon gång efter det här sa jag till socialtjänsten att jag kunde bo kvar september ut sedan kommer folk jag känner att hämta mig oavsett om jag vill eller inte. Vi hade ett möte och det bestämdes att jag skulle bo där september ut, då skulle jag hinna säga hejdå till alla som bodde där, avsluta i skolan och allt sånt.

Familjen visste om att jag hade skrivit den här listan och pappan kom in på mitt rum och pratade lugnt med mig om den. Jag läste upp vad jag tyckte var fel och vi diskuterade det sak för sak utan att bråka, det kändes skönt att kunna göra det och att han försökte förstå. När vi var klara och han hade gått ut kom han och mamman in, mamman skrek och grinade, menade att jag var otacksam, att hon försökte göra allt för mig. Hon hade då legat på deras rum som låg bredvid mitt och bara hört en del av vad jag och pappan sagt och missförstått allt, men det gick inte att prata med henne.

Samma samtal fortsatte senare i vardagsrummet och jag kom in på att hon borde hålla bättre koll på sina egna ungar, tex hennes 13åriga dotter som skärde sig och skrev självmordsbrev och sen var det fler saker som jag påpekade som jag inte minns idag. Hon blev sur och sa att hon visste om att hennes dotter skärde sig och att det var mitt fel. Det var jag som sket i deras dotter och inte ville vara med henne och därför skärde hon sig. Vid det här laget tröttnade jag riktigt.

Nästa dag efter skolan gick jag inte tillbaka hem, familjens barn kom till mig där jag satt och umgick med dom jag lärt känna under tiden jag bodde där och sa att det snart var mat, att det var mat och en massa andra anledningar som skulle göra att jag skulle komma hem. Mot kvällen åkte jag hem till en äldre kille som heter Patrik, där satt vi och spelade tv spel och umgicks. Jag tänkte att jag kanske borde ställa mopeden (som jag då hade fått tillbaka) bakom huset för att den inte skulle synas från vägen om dom letade efter mig, jag hann knappt tänka det så hör vi hur dörren smäller upp. Pappan i familjen kommer rusandes in och skriker åt mig. Alla andra reagerade och Patrik som bodde där blev sur då han inte alls tyckte det var okej att någon stormar in och skriker i hans hem. 

Jag följde med pappan ut utanför huset och där stod vi och bråkade ett bra tag, tillslut sa jag åt honom - Fattar ni inte att jag inte vill vara här? Jag vill inte bo hos er. 

Bild på Patrik som vi var hos, tror vi kallade honom för Grad.

Jag vet inte om det var det som gjorde att dom inte ville ha kvar mig där. 

Jag och johan som jag var tillsammans med i början när jag flyttade dit gjorde slut och jag träffade en annan kille som också hette Johan, så dagen efter den här händelsen följde jag med den nya killen som jag var tillsammans med till tandläkaren, när vi precis hade kommit hem till honom igen och jag knäppte på telefonen ringde min mamma och frågade var jag var, jag berättade och hon sa åt mig att skynda mig hem och packa mina saker, jag hade en timme på mig mamma skulle komma och hämta mig. Familjen hade haft en möte med socialtjänsten tidigare under dagen och då bestämde de att jag skulle bo där veckan ut. Men innan jag hann få reda på det ringde familjen till min mamma och sa att hon hade en timme på sig att komma och hämta mig, (resan till stället jag bodde tog mer än en timme) jag fick inte bo kvar där. Detta var inte alls överrenskommet med socialtjänsten dom hade ingen aning om det. Jag skyndade mig hem, packade allt jag ägde i svarta sopsäckar. Mamma kom och hämtade mig och vi tog med så mycket vi kunde få plats med i bilen. Så den 3 September flyttade jag hem igen. Några dagar senare åkte vi tillbaka för att hämta de sista sakerna. 

Jag kan med glädje säga att vår kommun aldrig kommer att använda denna familj som fosterfamilj igen. Det var mycket som inte fungerade och det jag har skrivit här är bara en del av det, det är många detaljer som fattas. Jag hoppas att alla ni där ute som är fosterhemsplacerade står upp för er om ni tycker det är fel, ta hjälp av familj och vänner och prata med socialtjänsten om hur du verkligen trivs i familjen, säg som det är! 

Familjen jag bodde i hade vart fosterfamilj flera gånger innan, vad jag hörde från andra i byn har det inte varit bra för dom heller, men det ända som kommit fram till socialtjänsten är att dom är jätte bra, så då trodde såklart socialtjänsten här i Bollnäs det med, men det visade sig vara raka motsatsen. 

Om det är någon som vill veta mer detaljer om hur jag upplevde och kände, saker som hände, eller om ni har några frågor eller helt enkelt bara vill prata kan ni maila mig: caroliinea@hotmail.com Jag kollar mailen dagligen!

Jag vill tacka Linnea, jag vet att du läser det här, för att du lyssnade, hjälpte och stöttade mig genom det här. Jag vill också tacka Robin Svensk, Johan Bergius och alla andra i byn som stötta mig och fanns där jag behövde prata. Jag vill tacka Elias som var den ända som hälsade på mig under tiden jag bodde där och även stöttade mig otroligt, även om jag idag tycker du är en idiot och inte en liten sådan!

Jag vill även tacka min mamma även om hon inte finns här idag, för att hon snällt åkte och hämta mig och tog hand om mig även om det inte var meningen att det skulle vara så.

Tack!

När jag hade bott på Hedbacken HVB i lite mer än 4månader flyttade jag hem till mamma igen. Situationen var värre än någonsin. Jag hade hamnat i fel umgänge och jag började skolka. Hemma ville jag inte vara och eftersom jag visste att jag inte fick sova borta hos dom människorna jag sov hos berättade jag aldrig för mamma vart jag tog vägen. Under denna period då jag bodde hemma vet jag inte hur många gånger mamma hann efterlysa mig hos polisen. Tillslut gav polisen upp, dom försökte inte ens hitta mig, dom hade lärt sig att jag kom hem när jag behövde nya kläder eller något sådant för att sedan åka bort igen. 

Personerna jag var hos drack väldigt mycket och även jag började göra det, det hände vid ett flertal tillfällen att jag kom full till skolan och tänkte gå på lektion, mina stackars klasskamrater gjorde ibland allt för att jag skulle lämna skolan för att inte bli upptäckt av någon lärare. 

Mamma tröttnade allt mer och mer på att hon aldrig visste vart jag var och hon tog kontakt med socialtjänsten. Nu blev det prat om eventuellt en fosterhems placering, men inte i närheten av Bollnäs, en bit bort för att jag skulle komma ifrån det umgänge som jag hade, som dom faktiskt inte visste vilka det var. Men idag håller jag med dom, jag behövde komma ifrån Bollnäs ett tag. Utredningen gick fort och innan jag visste ordet av det så var det bestämt när och vart jag skulle flytta. Mer om det kommer jag skriva i ett enskilt inlägg. 

Den sista tiden hemma festade jag värre än vanligt, på skolavslutningen när jag slutade 8an så drack jag mig så full att det slutade med att jag hamnade i fyllecell tills min mamma hämtade mig. Det var då bara någon dag kvar tills jag skulle flytta. 

Min vän kan vi kalla för "S". 

Hos S bodde jag i ungefär två veckor. Hennes föräldrar tog hand om mig som om jag vore deras egen dotter. S föräldrar var skilda och trots att hon inte var hos den ena föräldern stannade jag kvar där. Jag fick låna hennes kläder, jag bodde tillsammans med henne i hennes rum. Hennes föräldrar ringde samtal, skolan ringde och alla försökte lösa allt som hade hänt, självklart fick jag vara där hur länge jag ville, men det var inte hållbart i längden och det visste vi alla. 

Tillslut lyckades vi tvinga till oss ett möte med socialtjänsten, dom berättade om ett hem, Hedbacken HVB, om att jag kunde bo där och jag började inse att det inte fanns så många andra alternativ. Jag minns inte om mamma var med på mötet från början, men efter att vi haft möte en stund ringde socialtjänsten till Hedbacken och vi fick komma dit på en gång, när vi hade kommit till hemmet var i alla fall mamma med. Även min klassföreståndare "Å". Vi pratade och kom överrens om att jag skulle flytta dit samma dag. 

Det var inte så svårt för mig, packningen hade jag redan, min ryggsäck med det jag hade tyckt varit viktigast, smink, plattång, ett ombyte och telefonladdare, jag tror inte jag hade så mycket mer. Det var fullt på hemmet vid det tillfället och jag fick sova på en resesäng i ett rum där alla möten brukade hållas. Så bodde jag i en vecka innan det blev ett ledigt rum. När jag hade fått ett rum hjälpte personalen mig att åka hem och hämta mina saker, det kändes skönt att få tillbaka sina kläder och ha lite mer att välja mellan.

Första två månaderna kände jag mig ganska övergiven, jag tappade kontakten med S och hennes föräldrar, den ända som hälsade på mig var min klassföreståndare Å som kom med presenter och var med under mina möten som stöd åt mig. Hon ställde upp så mycket på mig trots att hon inte behövde, och jag kommer aldrig att glömma det hon gjorde för mig.

De första två veckorna var jobbiga, jag fick inte lämna huset av den anledning att personalen vill lära känna en. Jag fick gå ut på gården, men inte längre än så om jag inte hade personal med mig. Dock kände jag redan en av de som bodde på hemmet sedan tidigare "R". Det gjorde vardagen i huset lite lättare. 

Jag och R hade inte umgåtts så mycket tidigare, men under tiden jag bodde där kom vi ganska nära varandra. Jag började umgås med samma människor som hon och lärde känna deras vänner. Det dröjde inte lång tid innan jag hamnade i helt fel umgänge. 

Jag tröttnade ganska snabbt på hur det var på hemmet, vi hade ganska lite frihet och fick inte göra så mycket tyckte jag, två dagar i veckan fick vi vara ute och vara med vänner, dom andra dagarna hade vi bestämda aktiviteter, men före och efter aktiviteterna fanns ingenting att göra förutom att sitta där och göra ingenting.

Såhär såg veckorna ut

Måndag: Aktivitet, tex gå till gymmet eller promenera.

Tisdag: Vi fick vara ute efter skolan till klockan 5. Eller från efter maten som var klockan 5 till 7-8

Onsdag: Art utbildning (Få bättre självförtroende, lära sig att kontrollera sin ilska osv.)

Torsdag: Städdag

Fredag & Lördag: Vi fick välja en dag att vara ute under dagen 12-5 eller från efter maten till 21.

Vid vissa undantag kunde man få gå ut en stund båda dagarna.

Söndag: Hyra film och äta godis (om man hade råd med det) 

Man skulle kliva upp klockan 8 på morgonen och vara på rummen klockan 21.

Hur mycket pengar vi fick berodde på vad man hade gjort under veckorna, man hade ett personligt schema med saker man skulle följa, man skulle samla stjärnor och jag tror man kunde få max 100kr i veckan. 

Ungdomarna flyttade in och sedan ut och under en period var det väldigt stökigt där. Personalen gjorde sina saker att få stopp på det hela vilket medförde nya regler, var och varannan vecka kom det nya regler och det blev väldigt svårt att hålla koll på allting. Personalen betedde sig dåligt och jag ville bara därifrån.

Utanför mitt fönster hade jag en brandstege och om nätterna började jag smita ut, till en början var det bara en, två timmar jag var borta, men sen blev det längre och längre, tillslut kom jag hem vid den tiden det var dags att kliva upp. Många gånger när jag kom hem hade min klocka ringt i ett antal minuter innan jag lyckats tagit mig in och stängt av den. Någon gång var jag borta i några dagar. Att jag var borta under nätterna gjorde att jag tillslut fick sömnbrist, jag somnade ofta medan jag gjorde andra saker om dagarna. Mitt dåliga mående gjorde att jag inte orkade äta som jag skulle och det dröjde inte lång tid innan jag hade fått ätstörningar även om jag inte ville inse det själv. Ett tag var jag så pass dålig att jag inte orkade ta mig ur sängen, personalen kämpade med att få i mig något att äta men oftast kom det upp igen. Idag har jag blivit bättre och jag äter som jag ska även om jag fortfarande har svårt att känna när jag är hungrig. INNAN jag blev gravid med Elias kunde jag komma på mig själv med att jag inte ätit på sådär 2 dagar, ändå var jag inte hungrig. 

Jag bodde på Hedbacken HVB (hem för vård och boende) i lite mer än 4 månader (utredningstiden) sedan flyttade jag hem igen, till mamma. Jag ville inte bo hemma, men jag ville verkligen inte vara kvar på hemmet.

Bild på huset som hemmet då låg i, nu har dom flyttat. Rummet jag hade låg på övervåningen i det vänstra fönstret bredvid brandstegen, rummet rakt nedanför var personalens (vi hade personal dygnet runt)

Efter att jag gjort anmälan fortsatte våra liv som vanligt. Jag sov borta hos en vän till mig så mycket jag kunde, hennes föräldrar ställde upp och dom visste om vad som var på gång. Det kändes skönt att ha någon som stötta just då. Även min klassföreståndare visste att jag varit till Polisen. 

En helt vanlig dag när jag slutade skolan ringde jag till mamma och frågade om datan var ledig hemma och om jag kunde sitta där när jag kom hem. Som svar fick jag, nej du får inte sitta där, men du ska komma hem på en gång när du slutar, jag ska prata med dig. Jag frågade vad det handlade om och som svar fick jag att det borde jag veta.

Jag berättade för min vän om samtalet och hon bad mig ringa om det var något och hon sa att det bara var att komma henne sen om jag ville. Jag tog en omväg hem från skolan och funderade vad det kunde vara.. 

Det fanns tre olika saker, antingen hade hon fått reda på att jag röker, att jag skolkat från en lektion i skolan eller att jag hade gjort polisanmälan. 

Men lärarna skulle ha möte så dom skulle inte ha hunnit ringa hem till mamma. Polisen skulle höra av sig till mig innan de skickade ut anmälan så det kunde det inte vara. Så någon måste ha sett mig i skolan när jag var ute och rökte och ringt till mamma. Jag funderade på vad jag skulle säga, skulle jag säga som det var, eller skulle jag ljuga och säga att jag höll i en kompis cigarett? Tillslut kom jag fram till att jag skulle säga sanningen. 

När jag kom hem bad mamma mig att sätta mig ner vid köksbordet framför mig slängde hon en stor hög med papper och frågade mig vad det var. Det var polisanmälan, polisen hade inte hört av sig innan som de skulle. Jag hann inte säga något innan mamma började skrika åt mig. På den tiden bodde mammas bästa kompis våningen under oss och mitt i allt kom hon upp. Jag reste mig upp och mamma gjorde klart för mig att jag inte var så välkommen där hemma längre. Jag gick in på mitt rum och ringde min vän och berättade vad som hänt och hon sa att det bara var att komma. Jag packade en ryggsäck med de viktigaste sakerna. Mammas kompis kom in på mitt rum och kramade om mig och berättade att hon fanns, att hon hade hört att det varit livat ibland, men att hon inte vet vad som hänt, hon sa många värmande ord, precis vad jag behövde just då.

När jag kom ut ur mitt rum hade mamma samlat familjen runt bordet, hon drog samma gamla snyft historia som alla gånger hon blev anmäld till socialtjänsten av skolan. Vi skulle få flytta till hem eller fosterfamilj. Man vet aldrig vad man hamnar i för familj, man får inga saker, inga pengar, blir behandlade som slavar och får göra allt. Hon berättade bara om det värsta som kan hända, visst det händer, det vet jag av egna erfarenheter, men det händer inte ofta. (Jag kommer mer till det senare) Hon kunde få fängelse osv.osv.

Jag gick hem till min vän och hennes familj tog med oss på bio och försökte få mig på bättre tankar under kvällen, där hemma kände jag mig välkommen och där stannade jag.

Att ta beslutet att anmäla sin förälder för misshandel är inte så lätt som man tror att det ska vara, men har man varit i situationen själv så vet man kanske hur det känns. Det var med tunga steg jag klev in på polisstationen dagen efter. Jag hade tur och det var inte så många där inne och när det var min tur var jag ensam. Kvinnan i receptionen ropade upp mitt nummer, jag gick fram och berättade att jag ville göra en anmälan. Kvinnan frågade vad anmälan handlade om, jag fick en stor klump i halsen och jag kämpade för att hålla tårarna borta, kinderna brände och jag lyckades klämma fram, barnmisshandel, jag vill anmäla min mamma för barnmisshandel. Kvinnan kollade chockat på mig och sa att hon skulle ringa en annan kvinna som hade hand om sådana ärenden. Jag fick sätta mig ner och vänta och ner för trapporna kom det en lite äldre kvinna. Hon hälsade på mig och jag fick följa med upp till kontoret. Hon bad mig berätta vad som hänt, från att det började till kvällen innan, alla detaljer jag kunde minnas. Emellanåt hade jag svårt att hålla tårarna borta, det var ändå min mamma, som uppfostrat mig, hon kunde få fängelse, böter, jag hade nog inte tänkt på vad som skulle hända efter att anmälan var gjord, vad skulle hända med oss barn? Men jag ville bara få slut på det. När jag gick därifrån kände jag blandade känslor, hade jag verkligen gjort rätt? 

Polisen lovade att höra av sig innan de skickade ut anmälan så att mamma skulle få veta, så att jag skulle vara beredd på det. Nu fanns det ingenting annat jag kunde göra förutom att vänta..

Det var sent och jag låg och pratade i telefon med en kille som jag på den tiden tyckte om. Mamma knackade på min dörr och sa att hon ville sova och att jag skulle lägga på och jag sa att jag skulle göra det. Men mamma gick ut med hunden och jag tänkte att jag kunde prata tills hon kom in igen. När mamma kom in slet hon upp dörren och skrek åt mig att lägga på. Jag bad henne att gå ut ur rummet så skulle jag lägga på, jag ville bara inte att hon skulle lyssna på vad vi sa. Men mamma ville inte gå ut. Jag upprepade ett par gånger att hon skulle gå ut och att jag skulle lägga på men hon gav sig inte. I stället slet hon av mig telefonen och gick in på sitt rum. 

Jag som behövde min telefon till att ställa väckarklocka så jag kom i tid till skolan klev upp och sa att jag ville ha tillbaka telefonen för att jag behövde en väckarklocka, men mamma ville inte ge tillbaka den. När jag tjatat ett tag tog hon telefonen och kastade den allt hon kunde mot mig, tack och lov så missade hon med ca 50cm. Telefonen flög in i väggen som fick ett hål efter telefonen och telefonen gick i flera delar. Hon fortsatte med att kasta en telefonkatalog och tidningar på mig, allt hon kunde komma åt. Jag plockade ihop min telefon och kände att jag hade fått nog. Jag ställde mig upp och sa åt henne att imorgon går jag till polisen. Ja gör du det sa hon tillbaka. Jag hade många gånger sagt att jag skulle gå till polisen, men jag hade aldrig riktigt menat det, den här gången hade jag verkligen fått nog, den här gången skulle jag gå till polisen. Det jag inte visste då var hur mycket det beslutet skulle förändra mitt liv.

Jag gick tillbaka till mitt rum medan mamma skrek både det ena och det andra åt mig, jag satte ihop telefonen men insåg snabbt att displayen var trasig, men eftersom jag kunde telefonen ganska bra utantill ringde jag upp killen jag pratat med och berättade vad som hänt och att jag skulle höra av mig under morgondagen.