Det kändes skönt att ha någon som jag kunde prata med om allt mellan himmel och jord på hemmet, men jag såg att min bror inte trivdes bra. Nu vill jag inte gå ut med allt för mycket information om min bror, han måste få välja vad han vill berätta för andra och inte. Men man kan säga att han hamnade i fel umgänge, lyssnade inte på personalen på hemmet, han rymde. Under den här tiden tog jag på mig så sjukt mycket ansvar för alla andra samtidigt som jag hade mitt eget liv att reda upp. När min bror rymde ringde alltid personalen mig, lät mig leta och se till att han kom hem, dom gav mig ansvaret, bad mig prata med honom, dom lät mig göra deras jobb. 

Mamma mådde väldigt dåligt och fick heller inte den hjälp hon behövde och jag tror hon hann med tre självmordsförsök och hon åkte in och ut på psyket, jag blev för inblandad i allt som hände. Min skolgång blev lidande då jag verkligen inte orkade, min kraft och energi gick åt fel saker. Vid den här tidpunkten ville jag ingenting annat än att bara flytta, det blev för mycket för mig och personalens sätt att hantera alla problem funkade inte riktigt, eller dom kunde inte hantera problemen. 

Det fanns en annan boende på hemmet Sonia, en tjej i ungefär samma ålder som mig själv, hon kom från afganistan och var alltså ett ensamkommande flykting barn, om det hon berättade var sant så har hon inte haft det lätt innan hon kom till Sverige. Till en början kom vi väldigt bra överrens, men sedan började hon bete sig konstigt, det började försvinna cigaretter, smink, pengar och jag pratade med personalen om detta, men dom sa att jag inte kunde anklaga henne för något. Men det var bara hon jag, en till tjej som också var ett ensam kommande flykting barn som jag fortfarande har kontakt med, en helt undebar tjej "M" och hon skulle nog inte ens kunna skada en fluga, och sen var det min bror som bodde där, min bror och jag var de ända som rökte. M skulle aldrig sno saker och hon skulle verkligen inte röka, det fanns inte en chans att det var hon. Min bror och jag delade på allt, vi behövde inte sno av varandra och jag tror inte han skulle sno smink? Så då var det bara Sonia kvar. Men hon var personalens lilla ängel, hon gjorde aldrig något fel. Hennes beteende och att personalen behandlade henne som att hon inte gjorde något fel irriterade mig väldigt mycket och detta märke nog alla på hemmet av. Vid middagarna satt Sonia och gav mig konstiga blickar och det var klart jag kollade tillbaka, jag funderade vad fan det var för fel på människan. Tillslut vägrade Sonia äta mat, hon vägrade gå till skolan, hon sa ständigt att hon var sjuk, hon kunde börja skrika allt hon kunde rakt ut om nätterna och väcka alla som bodde där. 

Jag ringde till hemmet en dag när jag slutade skolan, det spöregnade ute och jag ville ha skjuts hem, det var Eva C som svarade och jag frågade snällt om dom kunde hämta mig, hon svarade att det inte gick för att Sonia mådde dåligt och att det var mitt fel och där brast det för mig. Dom kan väl på allvar inte mena att jag utan att göra någonting får en annan människa att må dåligt. Jag gav Eva en rejäl utskällning och slängde på luren, tog bussen hem. Senare under dagen när jag och min bror stod och gjorde middag tog personalen in mig på deras kontor. Dom satt där tre personer och sa att jag fick Sonia att må dåligt för enligt henne hade jag kollat på henne som om jag skulle döda henne. Jag sa till personalen att nu får ni väl ge er, ni kan inte sitta och säga att jag får henne att må dålig och som svar fick jag att jag fick henne att må dåligt och dom menade på att jag aldrig pratade med henne längre. 

Men bara för att jag bor på ett hem med andra boende, måste jag prata med alla dom då? Jag pratade lika lite med alla andra som bodde där och inte fan var det någon annan som mådde dåligt av det. 

Allting på hemmet och även på socialkontoret började spåra ur, jag kände att jag inte kunde få min röst hörd så jag satte mig ner och började läsa, jag läste varenda lag socialtjänsten ska följa, sedan började jag skriva, jag skrev ner hela min livshistoria, vad jag upplevde, hur fel jag tyckte att socialtjänsten gjorde och även hemmet. När jag sedan skrev ut papprena hade jag en hög med ca 20 A4an dataskrivna papper som jag skickade in till socialstyrelsen, jag bad dom gå igenom mitt fall, undersöka om det är något som gått fel till. Det tog ett tag och jag fick svar att det skulle ta en viss tid innan jag hörde något mer. 

Socialstyrelsen kontrollerar alla HVB hem och dom skulle ha en sådan kontroll när jag bodde där, dom bytte personer så att hon som hade hand om mitt ärende fick chansen att träffa mig, jag fick berätta lite till hur jag upplevde saker och ting, hur det spårat ur på hemmet, att personalen inte hade någon kontroll och att alla kom och gick som de ville. 

Av anmälan hände det inte så mycket, men jag fick rätt till en viss del om något jag inte ens visste att dom hade gjort fel. Ni kan läsa lite om det här. Allt annat som jag hade hoppats att dom skulle åka dit på slapp dom undan. Socialtjänsten och Hedbacken HVB skyddade varandra och det förstod jag nästan lite att de skulle göra. Men det känns ändå bra att jag fick rätt till en viss del även om detta inte hjälpte mig på något vis, men kanske att det hjälper någon annan i framtiden. 

I alla fall, min bror fick flytta från hemmet och bor nu hos våran moster. Utredningen om ett eget boende var klar den dagen jag fyllde 17år och skickades in till au strax därefter. Jag fick frågan om jag ville närvara när Au skulle ta upp mitt ärende och det ville jag, med mig hade jag mina två socialsekreterare och min mamma. Jag var nervös, där satt jag inför en massa okända människor som nu skulle ta ett beslut som kunde förändra mitt liv helt och hållet. Det första dom gjorde var att säga. 

93, hur gammal är man då 18år, du vet att det är väldigt ovanligt att man får beviljat ett eget boende vid så låg ålder? 

Jag tänkte redan här att det var kört, jag rättade dom och berättade att jag var 17år och jag förklarade att jag visste att det inte var så lätt att få ett eget boende. Dom ställde några frågor till mig, någon till min mamma och någon till mina socialsekreterare, jag minns inte så mycket vad som sas, men det tog inte alls lång tid, jag mamma och en av socialsekreterarna fick lämna rummet, medan en av dom stannade kvar för att prata mer och höra vad de tog för beslut. Vi hade ett ärende på socialkontoret och innan vi hann därifrån fick vi i alla fall veta beslutet, jag minns att socialsekreteraren kom och gav mig tummen upp, jag hoppade av glädje och redan när jag kom hem ringde jag och kollade om det fanns några lediga lägenheter. Jag tror det tog 1-2 månader innan jag äntligen hittade en lägenhet och jag kunde flytta från hemmet. 

Micke och hans föräldrar hjälpte mig jätte mycket och gav mig saker till lägenheten och jag är dom evigt tacksam för allt dom gjort för mig! Som hjälp av socialtjänsten fick jag 4000kr att handla möbler och allt annat som behövdes, jag kan säga att man inte kom så långt på det!