På kvällen den 3e September vaknade Elias och jag märkte att han hade svårt att andas, jag ringde sjukvårdsrådgivningen som efter att ha lyssnat på Elias genom telefonen rådde mig att åka in på akuten, vi tog en promenad dit och tänkte att andningen kanske skulle bli lite lättare när han kom ut, men det var fortfarande likadant när vi kom fram. Vi fick ett rum ganska snabbt och där fick vi sitta och vänta, tillslut fick Elias andas in medicin från en mask, vi väntade ytterligare en stund och sen fick han andas i den igen. Han var livrädd och att att kämpa emot tog all kraft han hade och sen fick vi gå hem.

När vi kom hem märkte jag att Elias blev sämre igen, så jag ringde sjukvårdsrådgivningen som ännu en gång sa åt mig att åka in med honom, så vi ringde Pontus pappa som hämtade upp oss, skjutsade dit oss, när vi kom dit upprepades det vi gjorde innan, andas i masken, Elias orkade nästan inte bry sig, få medicin utskrivet som vi inte kunde hämta ut förrän apoteket öppnade och sen åka hem.

Den här gången märkte jag att Elias hade blivit dålig igen redan innan vi kom utanför dörrarna på akuten, men vi skjutsade hem Pontus pappa och åkte på statoil och köpte lite mat innan vi åkte tillbaka.

När vi kom in igen fick Elias andas i masken igen, han orkade inte längre bry sig om att kämpa emot, han var helt slut och bara låg, dom hämtade en maskin som kollade hans värden och då låg hans syrevärde på 50 och det ska ligga på 100, nu började det bli lite fart på personalen som skyndade att ge honom medicin och syre i masken, dom ringde samtal och sedan kollade dom av värdet igen, värdet gick upp just när han fick syre och medicin, men det tog bara några sekunder från att man tog bort masken tills att det var lika lågt igen. Nu hade dom ringt efter ambulans och Pontus började leta någon som kunde köra honom efter ambulansen, vi hade inte hunnit med någon sömn och Pontus var för trött för att köra. 

Jag åkte med ambulansen och Elias fick ha syrgas hela vägen till hudiksvall, resan dit kändes som en evighet. Elias sov nästan hela resan, men dom stunder han var vaken skrek han bara, det spelade ingen roll vad man gjorde. När vi kom fram till sjukhuset var ingenting förberett, Personalen på sjukhuset sa att dom inte fått någon information om att vi skulle komma, vi hade inget riktigt rum och jag kände mig i vägen, personalen sprang runt, fixade med olika mediciner och kämpade på bra för vår lilla kille, men som förälder kände jag mig väldigt bortglömd just när vi kom dit. Där hade jag suttit i en ambulans, burit runt på Elias en lång stund då vi gick fel två gånger innan vi kom till avdelningen med vinterjacka och mössa på utan att få en möjlighet att ta av mig den, att gå på toaletten, eller äta någonting, jag trodde att jag skulle svimma vilken sekund som helst, tillslut var det någon som reagerade på hur dåligt jag såg ut att må och tog Elias åt mig en stund så jag fick klä av mig och äta två hårdmackor.

Pontus, Simon och Linus kom efter en liten stund och då hade jag äntligen några som kunde byta av mig, efter ett tag fick vi ett rum på barnavdelningen där dom fortsatte att kämpa med Elias som inte längre orkade hålla ögonen öppna, det var hemskt att behöva se honom sådär och tårarna var inte långt borta, jag visste att det skulle bli bra, läkarna sa det gång på gång, men ändå kan man inte låta bli att vara orolig, tänk om..

Elias får medicin och orkar inte längre hålla ögonen öppna.

Pontus mamma kom till sjukhuset och hjälpte oss och Pontus åkte hem med Simon och Linus sen passade han på att sova så att han klarade av att köra tillbaka. Pontus mamma satt med Elias och jag passade på att sova en stund och duscha. Elias blev piggare fram mot kvällen men han behövde fortfarande sin medicin och övervakning, han kunde han andas utan syrgas när han var vaken, men så fort han skulle sova blev värdet sämre och han behövde den igen. På natten blev det ny personal och dom hade sagt att jag skulle säga till när han somnade så dom fick sätta dit saken han hade på foten som mätte alla värden och sen så dom kunde ge honom masken med syrgas. 

När han äntligen hade somnat så ringde jag på klockan och det var en äldre kvinna som jobbade, hon stod och tittade och log ett bra tag när hon såg Elias sova, tillslut började hon ifrågasätta varför jag hade ringt på klockan, jag sa att han skulle väl ha den där saken på foten? Jo sa hon och satte dit den och startade maskinen som visade att värdet för syre ännu en gång var för lågt, jag sa till att han skulle ha masken med syrgas och hon gav mig den så jag fick lägga den bredvid honom. Efter en stund kom hon in igen för att det var dags för honom att få medicinen, hon stängde av masken och sedan sa hon att hon skulle avvakta med medicinen för hon menade på att han blev så pigg av den, men så var det inte alls, han blev lugn av den. Hon gick igen och jag satt där och kollade oroligt på skärmen som hela tiden visade ett för lågt värde och blinkade rött. Tillslut kom hon tillbaka irriterad och stände av maskinen och förklarade att den bara larmade ut till dom, chockat tittade jag på henne, helt tom på ord, jag kunde inte fatta vad jag precis hade hört, han kan ju inte andas riktigt och hon stänger av maskinerna för att slippa veta av det? Hon gick igen och jag fick inte mycket sömn den natten.

På morgonen kom det ny personal och vi fick ett bra bemötande igen, Elias fick sin medicin som han skulle och han fick ha maskinen kopplad till hans fot för att kolla av värdena lite då och då. Han blev piggare och piggare och det började bli jobbigt med alla sladdar och slangar som var kopplade till honom då han inte ville sitta still, så tillslut plockade dom bort allt förutom droppet och han fick börja äta välling och när det gick bra tog dom bort droppet med och han fick börja äta mat. Men dom ville ha kvar oss för att se att han inte blev sämre, mot kvällen fick han vara utan syre när han sov och även på natten. 

  Elias äter macka medan pappa äter hamburgare!   

Börjar på bli allt piggare och humöret var på topp!

Får medicin.

På morgonen kom läkarna som tyckte han såg nästan helt frisk ut så dom skrev ut medicin och visade oss hur det funkade och sen fick vi åka hem. 

  Här är vårat rum som vi hade på avdelning 19 i hudiksvall!

 

Elias i vagnen på väg ut från sjukhuset!