Smärtan har börjat trappats ner och jag blöder inte alls lika mycket, förhoppningsvis är det borta nästa vecka, desto snabbare ju bättre. Men trots att jag inte mår lika dåligt fysiskt så mår jag fortfarande dåligt psykiskt. Tankarna finns där hela tiden, samma tankar som jag haft hela tiden. Vem var det? Varför hände det? Hur skulle vårat liv sett ut? Jag känner mig inte riktigt lika nere som för en vecka sedan även om jag fortfarande inte mår bra, men jag mår bättre. Jag antar att det tar lång tid innan man återhämtat sig någorlunda och tankarna på vem det var och varför han eller hon inte fick komma till oss kommer nog alltid att finnas hos mig även om dom kommer att komma mer sällan än vad dom gör nu.