En vecka..
Idag är det en vecka sedan missfallet, det känns som igår, jag minns känslan så väl när jag upptäckte att jag blödde på morgonen, innerst inne förstod jag att det var ett missfall, men jag ville inte förstå, jag hade haft en blödning innan och allt gick bra då, jag hoppades att allt skulle gå bra även denna gång trots att blödningen var något större än den jag haft tidigare.
Taget ur den privata bloggen:
"Fick en blödning tidigare när jag var på toaletten och jag har som en kraftig "mensvärk". Jag hoppas att allt ska gå bra ändå och att det inte är ett tidigt missfall. Jag har haft en liten blödning tidigare och jag vet att man kan ha det i början av graviditeten fast att ingenting är fel. Jag tänker i alla fall vara hemma från skolan idag, mår inte så bra och gör ingenting annat än att hoppas att allt ändå ska gå bra även om det nu ser mörkt ut.
Jag vet att även om det inte skulle gå bra så finns det flera möjligheter. Men det är ändå vårat barn, en i familjen som vi förlorat."
Några timmar senare när jag uppdaterade hade jag tagit ett nytt test och då började det smälta in lite mer att jag verkligen hade fått ett missfall. Detta är min uppdatering:
"Blödningen har fortsatt under dagen, har precis tagit ett nytt graviditetstest som endast visar ett mycket svagt positivt jämfört med igår när vi hade ett starkt positivt. Nu såhär i efterhand känns det dumt att jag skaffade den här bloggen och gick ut med graviditeten men samtidigt är det skönt att kunna skriva om det. Det var inte meningen att Elias skulle få ett syskon nu. Fast att det känns tungt och jobbigt så känns det ändå bra. Någonting var fel och jag är glad att det hände nu och inte senare. Klockan 14 ska jag ringa barnmorskan som jag hade när jag väntade Elias och prata lite med henne, höra om jag behöver ta en spruta eftersom jag är rh negativ, man får ta det efter förlossningen annars, men jag vet inte hur det funkar vid missfall om man behöver någon eller inte. Det känns fel, egentligen skulle jag ringa idag för att be om att bli inskriven där, nu får jag ringa om motsatsen.. Ibland är livet orättvist.."
Det känns fortfarande tufft, man blir hela tiden påmind om vad som har hänt genom smärtan och toalettbesöken, man funderar mycket på varför? vad gick fel? varför jag? Men även tankar på vem den lilla hade varit om jag inte hade fått missfall, man funderar på hur livet hade sett ut, det är mycket tankar och jag kan tänka mig att det kommer vara tufft en tid framöver. Det gäller nog att komma ihåg att man får vara ledsen och deppig, det är mänskligt, oavsett hur tidigt man är i graviditeten så är det en stor förlust och det får ta tid att återhämta sig, det är bättre att bearbeta allt nu än att trycka undan det för att allt kommer ikapp en för eller senare.
Kommentarer
Postat av: Nea
Stackars dig och familjen, missfall är aldrig roligt :( Styrkekramar!
Postat av: Lottiz - Fotograferande fyrabarnsmamma
Kram på dig. Skönt att du tillåter känslorna få komma, det är bra för bearbetningen.
Trackback
