Under en längre tid har jag känt mig trött och orkeslös, jag har humörsvängningar och går från att vara lycklig och glad till nedstämd och fly förbannad på några sekunder. Att jag är orkeslös och inte orkar göra saker får mig att må ännu sämre för att jag faktiskt vill, jag känner mig fast i min egen kropp som inte orkar göran någonting. Jag har länge skyllt på saker som att jag är förkyld, jag har sovit dåligt, men sista tiden har jag insett att det inte riktigt funkar längre, det sitter djupare än så. Efter att ha skjutit på det i flera veckor har jag äntligen tagit tag i det och kontaktat min läkare och precis som jag misstänkte så har jag förmodligen en depression. Trots att dom sa det åt mig så kunde jag inte riktigt acceptera det, så på måndag har jag fått en tid hos min läkare för att få det bekräftat ännu en gång, eventuellt ska vi prata om hur vi ska behandla det, med läkemedel eller att jag får gå och prata hos någon eller om jag kanske behöver båda delarna.

 

I hela mitt liv har jag försökt att vara stark, jag har alltid tagit för mycket ansvar, över mig själv och över min familj. Men när jag ser att någon far illa pga någonting eller tycker att något är dåligt så kan jag inte bara låta det vara, jag tar tag i det, försöker att göra det bättre genom att kämpa in i det sista. Ibland går det, ibland inte, men jag har kört slut på mig själv, jag har gjort för mycket. Ibland måste man lära sig att inte bara köra på, man måste lyssna på sig själv. Istället för att andra ska fara illa så är det jag själv som har gjort det.

 

Förhoppningsvis är det här en vändpunkt i mitt liv där jag ser att jag inte kan göra allt, att jag måste ta det lungt och känna efter vad jag verkligen klarar av, lära känna mig själv. Det får ta den tid det tar att bli bättre och förhoppningsvis kommer jag att vara en ny människa som mår bra innan det här är klart!

 

Men jag tycker redan att jag har gjort stora framsteg genom att ta steget att söka hjälp, genom att säga att jag förmodligen har en depression, att säga till dom som finns runt omkring mig att jag inte mår bra, bara det har varit ett stort steg. Första gången jag ringde till min läkare för några veckor sedan så klarade jag inte av att säga varför jag ville ha en tid, jag sa att jag var orkeslös och trött, som kan bero på många saker, men när dagen väl kom klarade jag inte av att gå dit så jag ringde och avbokade tiden, nu återstår det att se om jag klarar av att gå iväg på måndag, jag hoppas det!